En novell – Klicka här för att läsa den som PDF.
Minerva och jag gick omkring i vår stads nöjespark bland julbelysning, får, grisar och kaniner. Vi skrattade av nervositet. Det kändes som resfeber, som att vänta på jultomten. Vi satte oss på en bänk vid sagoslottet. Barn ropade och sprang mot åkattraktionen.
Jag tittade på stenväggen bredvid oss och följde dess former och sprickor, försökte hitta mönster. Till slut uppenbarade sig ett lejonhuvud i ojämnheterna och skuggorna. Fantastiskt, tänkte jag. Bara man letar tillräckligt kan hjärnan hitta allt möjligt, och den ser så tydlig ut. Då vred sig lejonhuvudet ett kvarts varv. Jag frös till. Jag fick svårt att tänka. Mönstret vred sig igen, och igen. Världen kollapsade över mig och jag kunde inte uppfatta vad som hände längre bort än några meter. Jag vände mig mot Minerva. ”Vi måste hem”, sa jag och reste mig. Folkmassan längre fram verkade ogenomtränglig, som om den stängde in oss i en återvändsgränd mot sagoslottet. Vi hittade en trång sidogata som vi svängde in på och när vi gick förbi lyckohjulen fick jag svårt att andas. Luften var för tung, för syrefattig. Några meter fram låg spelhuset. Den ljusa klara friska luften som stack ut från entrén var helt oemotståndlig. Det såg ut som befrielse och räddning. Jag gick in i ljuset och tog ett djupt andetag och mådde med en gång bättre. Vi fortsatte in i spelhuset för att andas mer av dess luft. Jag gick planlöst omkring bland arkadmaskinerna tills ångesten kom krypandes igen. Den tunna luften här inne dög inte längre, jag fick inte i mig syre. Då såg jag den tjocka rika luften i skuggan av en arkadmaskin som en ung man med Downs syndrom och hans vårdare spelade på. Jag ställde mig i maskinens skugga och flåsade med ansiktet vänd in i hörnet. Underbart, mycket bättre. Någon i ögonvrån betraktade mig. Den unge mannen stirrade på mig med vidöppna glansiga ögon, lika öppen mun och hållandes en påse cashewnötter. Bakom honom stod Minerva med pupiller stora som ett rådjurs. Vi måste dra.
Vi gick ut från spelhuset och i riktning mot nöjesparkens norra utgång. Det var människor överallt, de blandades samman till en rörig sörja som vi simmade igenom. Vi tog varandras hand för att inte gå vilse i massan. Bubblan växte sig starkare runt oss. Vi blev en enhet – vi, och resten av världen. Det var omöjligt att urskilja enstaka människor ur det stora havet mellan oss och utgången. Jag snappade upp någon med vinröd jacka. Säkerhetspersonal? De får inte se oss, vi måste ut.
Vi nådde utgången och fortsatte in mot centrum. Vad … vad är det jag håller i min hand, är det min andra hand eller är det bara handen själv jag känner? Jag klämde lite på den och tittade närmare.
”Jaha, var det din hand”, sa jag till Minerva. ”Jag trodde det var, min … Eller något.”
Hon tittade oförstående på mig.
Okej, först måste vi ta oss förbi buss- och spårvagnscentralen. Sedan höger, följa den gatan en bit, vänster och sedan höger igen så är vi vid hållplatsen där vi kan ta en buss hem till mig där vi kan, nej just det! Helvete, det är säkert folk där, i trappuppgången, vi kan inte gå hem riktigt än, okej, vi får gå omkring i kvarteret och vänta tills det är lugnt i trappen eller tills … Sa jag det där högt? Herregud, det lät så fruktansvärt högt och intensivt att jag måste sagt det högt.
”Sa jag det där högt?” frågade jag henne.
”Va?”
”Ja, alltså, ja, sa jag något precis?”
”Nej, du har inte sagt något på ett tag.”
Två män gick förbi oss och klämde ur sig något sliskigt till Minerva.
”Vad sa de?” frågade jag.
”Vad?”
”Ja, hörde du inte?”
”Nej, vadå?”
Okej, det kanske bara är jag som får för mig saker. Men det kan lika gärna vara hon som inte märkte det. Fan, nu kommer ångesten igen. Det kröp i mig. Det slingrade sig under huden. Jag måste ur min kropp, den dödar mig. Jag spände mig mer, och mer, och mer och så tog jag ett djupt andetag. Allt obehag försvann.
”Glöm inte att andas”, sa jag.
”Ah, tack!”
Jag sträckte ned handen i jackfickan och kände att det låg en tiokrona där. Jag smekte dess yta med tummen, vände den och smekte den nya sidan. Sedan vände jag den igen. Jag fortsatte så tills vi var framme vid busshållplatsen, vilket gick snabbare och smidigare än vad jag förväntat mig. Jag tittade på den upplysta skärmen med busstiderna. Synfältet blev en smet. Pupillerna drog inte ihop sig för att avskärma ljuset vilket gjorde det omöjligt att läsa. Jag kollade tidtabellen på pappret under istället. Vad är klockan egentligen? Jag kände igenom jackan efter telefonen men gav snabbt upp. Skit samma, den kommer när den kommer.
Vi gick på första bästa buss. Den skulle inte ta oss ända hem till mig, vi skulle bara kunna åka den i fem minuter, men vi ville desperat ta oss framåt. Två män i mörkblåa jackor stod bredvid oss. Helvete, biljettkontrollanter, tänkte jag och slog ned blicken. Jag kommer aldrig lyckas ta fram biljetten i det här tillståndet. Försiktigt tittade jag upp igen. Det var två helt vanliga män som pratade med varandra.
Vi gick av några hållplatser senare och vår buss kom kort därefter. Minerva tog fönsterplatsen vilket jag önskade att jag hade hunnit göra.
”Vad är klockan?” frågade jag.
Hon tog upp sin telefon. ”Tjugo i”, svarade hon och la ned den igen.
”Men du, du kan inte bara svara så där. Jag har ingen koll på tiden.”
”Ah, okej. Den är, eh … jag glömde. Vänta”, sa hon och fiskade upp telefonen igen. ”19.40.”
Okej, bara sitt lugn så är det inga problem. Fast så här stilla sitter ingen normal människa och stirrar ut i luften. De gör normala saker, som att kolla telefonen. Jag försökte ta upp den ur fickan men det var för trångt. Så jag sträckte på mig, bredde ut mig på sätet, vred mig och ålade och fick till slut upp telefonen som jag stoppade ned igen fem sekunder senare. Fan, jag kunde suttit och stirrat på den resten av bussresan och sett normal ut, insåg jag med en gång. Jag fick ögonkontakt med en kille tre meter fram, mitt emot mig. Han stelnade till och spände ögon i mig, som om jag skrämt honom. Jag vände mig mot fönstret men kunde inte låta bli att snegla på honom. Ett leende spreds över hans ansikte. Jag bestämde mig för att stirra ut genom fönstret resten av resan – att ta upp telefonen en gång hade dragit till sig tillräckligt med uppmärksamhet. Men helt blickstilla kan jag inte vara, det ser konstigt ut. Jag satt och vred på mig i sätet som en psyksjuk de tio återstående minuterna av resan hem.
När vi skulle av bussen gick vi förbi killen som suttit mitt emot mig och han fick samma stora leende som förut. Tjejen bredvid honom, som jag antog var hans flickvän, puttade till honom med armbågen. Han samlade sig för en sekund men ett nytt flin sprack upp med en gång.
”Vi får vänta lite med att gå hem till mig”, sa jag, ”så vi inte träffar någon i trappen som vill småprata.”
Vi gick förbi min gamla högstadieskola, genom det närliggande kvarteret och in på en skogsstig som ledde till min lägenhet. Längre fram på stigen kom ljud, fotsteg. Vi borde inte vara så här nära lägenheten i det här tillståndet ifall någon granne skulle se oss. Vi vände för att gå tillbaka samma väg som vi kommit ifrån men någon såg ut att gå mot oss där med. Helvete, vi kan inte bara stå här på en stig som två idioter, det här är inte ett ställe där två tjugosexåringar skulle hänga en söndagskväll. Varför i helvete gjorde vi detta på en söndag, jag måste ju jobba imorgon? Hur kunde vi vara så naiva att tro att det inte skulle vara mer än att skratta och gå runt på nöjesparken? Jag stirrade ut i den svarta skogen och darrade av kylan. Allt var mörkt, kallt, sterilt, dött. Det är inte bara just nu, ikväll. Det är så här livet är. Jag har alltid vetat det, egentligen, och jag kommer aldrig glömma det nu. Jag föds och sen dör jag och inget där emellan spelar någon som helst roll. Precis som den här kvällen. Vi ska bara ta oss från plats A till plats B. Allt hade förlorat sin mening, på bara några sekunder. Och det gav mig mer och mer panik, som om jag mist något livsviktigt, för alltid. Det kom så plötsligt. Jag såg tillbaka på kvällen, hur snabbt känslorna och tankarna hade skiftat. Alla vågor av ångest har hittills gått över av sig själva. Allt förändras, det dåliga och det bra, så jag orkar inte må dåligt över att jag mår dåligt. Jag slutade tänka på min oro och kort därefter släppte den helt. Till slut samlade vi mod och gick tillbaka mot skolan och svängde in på en upplyst stig i närheten som ledde ned till en skog. Här är vi säkra, här kommer ingen komma gåendes och se oss.
Inne i skogen hittade jag mönster på träden. Det såg ut som något grottmänniskor skulle målat på uråldriga stenväggar. Vargar, älghuvuden och ännu ett lejonhuvud. Jag följde en trädstam ned till marken och hittade små växter. Vad vackra de är. Så levande, intensivt mörkgröna och pulserande. De hörde hemma på någon varm plats, inte i kalla december. Värme smög sig på mig, periferin blev ljusare och varmare. Ljud kom från skogen, jag hörde liv runt om mig. Alla intrycken vaggade mig in i ett djupt lugn. Ljudet av vågor som slog mot sanden. Är jag på en strand? Plötsligt ryckte jag till och vaknade upp ur drömmen. Tänk om det här inte går över? För varken mig eller Minerva. Hur ska vi kunna leva då? Jag skulle aldrig kunna fungera normalt i samhället, det här är något jag bara skulle vilja uppleva i en kortare period. Men ett helt liv så här? Det hade aldrig gått. Det här är alldeles för intensivt för att det ska kunna gå över bara så där, för att jag ska kunna bli nykter igen. Jag föreställde mig hur jag skulle få sitta på psyksjukhus i en cell, hur Minerva skulle få sitta på en separat avdelning och hur vi ibland skulle få hälsa på varandra, under vårdares uppsikt. Vi hade behövt spendera resten av våra liv på det sättet. Allt förändras, det har det gjort hela kvällen. Men, jag vet inte om jag kan tro på det i det här fallet. Det … Vad i helvete är det där? Det brinner i skogen! Bäst att inte säga det till Minerva, på det där sättet i alla fall. Lugnt, så jag inte skrämmer upp henne och ger henne idéer. Jag kanske hallucinerar.
”Eh, ser du något där borta i skogen?” frågade jag.
”Ja … det är eld eller något ju.”
Fan, precis det jag var rädd för. Okej, lugn, det är ingen fara. Det ser ut som människor med facklor. Men, va…
”Är det människor med facklor?”, frågade Minerva.
”Jag tror det. Det ser ut som ett fackeltåg.”
”Vad gör de här ute då, vid den här tiden? Vad är det för?”
Ja, vad fan gör de här?
Vi stod där och tittade på fackeltåget. Fan vad stort det är, både långt och brett. Vi måste ställa oss vid sidan av stigen för de ska kunna komma förbi oss. Det här känns fan inte bra … ett fackeltåg, så här sent, i en skog som vi trott skulle vara folktom.
”Alltså, det är lugnt”, sa Minerva, ”men jag tycker att vi går.”
En bit tillbaka, upp för en backe, nådde vi en avsats med bra utsikt över stigen. Jag vände mig om och utbrast: ”Herregud, det är ju barn!”
Det är barn med facklor, och skitmånga av dem. Ett fackeltåg av barn i en mörk, ödslig skog. Vi gick till kvarteret vi först svängt in på stigen från och väntade in dem. Min syn blev suddig. Jag försökte gnugga bort skiten ur ögonen men det var inte något fysiskt som störde den. Efter en stund kunde jag se normalt igen. Ungarna med facklor kom upp från skogen: Det var barn med stearinljus. De hade på sig Lucia- och stjärngossekläder. Och de var inte ”skitmånga”, det var fem av dem. Jaha, ett luciatåg. Nu när jag tänkte efter kom jag på att det var 13 december. Så klart. Men så här sent? Utan tjockare klädsel när det är så kallt? Hur tänker deras föräldrar egentligen?
”Jag tror det är lugnt att gå tillbaka till lägenheten”, sa jag.
Vi tog oss hem till mig utan några svårigheter, öppnade porten och skyndade upp för trappan, rädda för att vi skulle träffa någon av mina grannar, och låste in oss i lägenheten. Jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag aldrig skulle nyktra till. Mitt liv är ändå helt okej, tänkte jag, trots att jag varken var lycklig eller nöjd över hur jag levde mitt liv. Vi satte igång Wave of Mutilation av Pixies. Jag la mig i soffan och kollade upp i taket. Någon, förmodligen jag, hade dragit ett krökt streck i dammet på taklampans skärm. Bredvid den var det ett kors målat i dammet och bredvid den ännu en krumelur. Hela skärmen är täckt av dem! De såg ut som tecken från ett antikt språk som hörde hemma på en plats långt härifrån. Jag sträckte händerna mot taket, svängde dem av och an för att se om det hände något med synfältet. Händerna var större än vad de brukade vara – svullna. Jag höll dem nära ansiktet, vred och vände på dem. Brukar de vara så här bleka? Jag tog av mig strumporna och fötterna var också svullna.
”Minerva”, sa jag. ”Ser mina händer och fötter större ut än vad de brukar?”
Hon tittade på dem. ”Hmm … Vad konstigt.” Hon höll upp sina händer. ”Mina med. Titta!”
”Vad … Kan det vara något med blodtillförseln? Det hade förklarat varför jag fortfarande fryser, att blodkärlen dragit ihop sig. Tänk om händerna och fötterna inte får syre.” Jag klämde på mina fötter. ”De känns avdomnade … och kalla.”
Minerva tog av sig strumporna och klämde på fötterna. ”Jag vet inte om jag bara inbillar mig.”
”Det har ju hänt innan, med andra droger”, sa jag, ”som bromo, att folk har fått amputera fingrar och händer och fötter och …” Jag höll händerna någon centimeter från ögonen. Jag vill inte få båda händerna amputerade. Jag strök dem över ansiktet, händerna som kändes som någon annans. ”Jag … vill inte amputera dem.”
”Jag har aldrig hört talas om att något sånt har hänt med teotlocin …”
”Den har ju inte funnits särskilt länge. Den där jävla vågen måste varit trasig, det här är fan inte en medel-svag dos.”
”Vi borde kanske ringa efter ambulans?” Hon tog upp sin telefon och skrev på den.
Naglarna var också svullna. Jag tittade på tånaglarna och det var likadant där. Det … här … stämmer inte. Jag stirrade på händerna och fokuserade på hur små de egentligen var och efter några sekunder krympte de något. ”Jag tror att jag bara hallucinerar. Att vi bara ser saker. Jag tror faktiskt att det är lugnt.”
”Marcus”, sa Minerva till mig. ”Alex vill prata med dig”,
Hon skrev på telefonen med en kompis till henne som varken jag eller hon hade träffat. Hon gav den till mig. Han frågade hur det var med mig och jag sa att jag mådde dåligt i omgångar och var orolig. Han skrev: ”Det är lugnt. Allt kommer gå bra : )” Jag stirrade på hans meddelande och framför allt smileyn. Den kändes väldigt betryggande. Den, och Alex, ville mig väl. Nåja, säger han det så. Han hade trots allt tagit teotlocin innan så jag valde att lita på honom, även om jag inte var helt övertygad.
Jag la mig i soffan igen och såg nu lampskärmens tecken även i taket. De fortsatte ned på väggarna och bokhyllorna. Rummets värme som jag saknat under hela trippen smekte min hud. Det pulserade i mig. Vad fan, jag borde släppa sånt jag inte har någon kontroll över. Vilket slöseri med tid och välmående att vara orolig över något som kanske kan hända men som jag inte kan styra över. Det gör ju oundvikligen att jag kommer må dåligt, vare sig det jag är orolig över händer eller inte. Vad … onödigt.
***
På vägen till jobbet kändes resan dit, och tanken på att uthärda en till dag där, inte alls ångestfull. Droppar fångades av bussrutan och rullade sakta ned mot vägen. Längre bort stod träd omgivna av snö och gräs, gömda i mörkret från solen som inte gått upp än. I hela detta maskineri var jag bara ännu en kugg, kanske rent av ett kugghjul, och jag hade för en gångs skull inget emot det. Men om det var något som jag hade lärt mig kvällen innan så var det att allt förändras.
Mitt jobb bestod av att testa lastbilsmotorer i en så kallad rigg – tre rum utan solljus: ett där motorn monterades in, ett för alla mätinstrument och ett där vi kunde styra motorn från en dator, vilket många gånger var lättare sagt än gjort.
Jag klev av bussen, gick in i byggnaden och upp för trapporna till skåpet, tog på mig min slitna, svarta skyddsrock, hämtade laptopen och satte mig vid riggens dator.
”Tjenare!” sa Theseus några minuter senare när han kom in i rummet. ”Rullar vi?”
”Ja, allt som kördes över helgen verkar ha gått igenom.”
”Härligt! Har du provplanen uppe på laptopen?”
Det kändes trevligt att sitta där och kolla på mätarvärdena, justera de olika parametrarna, se hur motorn arbetade och anteckna hur proven gick.
Sinnesfriden höll i sig till nästa förmiddag, strax innan lunch. Allt krackelerade inte samtidigt: Jag kollade på klockan och märkte att jag gav ifrån mig en suck när jag såg att det var längre kvar av arbetsdagen än vad jag hoppats. Händerna värkte; smärtan strålade ut i underarmarna. Jag hade glömt att ta paus från datorn som det var tänkt att jag skulle göra. I det stora hela verkade det meningslöst – jag såg vart det var på väg ändå, i samma riktning som min mamma med hennes stela, värkande händer som hon behövde ta smärtstillande och andra mediciner för. Jag kan i alla fall försena processen. Jag sträckte på händerna, gjorde övningarna som jag fått av min sjukgymnast. Och sen då, när det oundvikliga sker? Jag blundade och tog ett djupt andetag. Jag får ta det då. Det finns ingen anledning att oroa sig nu.
Jag satt ensam i riggen och läste Cat’s Cradle när jag insåg att tisdagsfikat närmade sig. Jag borde gå, för att inte uppfattas som asocial.
Det första jag hörde i lunchrummet var John som sa att han hoppades att det fina vädret skulle hålla i sig över helgen. Ingen följde upp honom angående vädret, och efter en stunds tystnad frågade han vilka projekt vi jobbade på. Jag funderade på om jag borde göra ett försök att prata med någon av kollegorna närmast mig. Mina bordsgrannar var de jag förmodligen hade minst att säga på hela avdelningen, vi hade i alla fall inte lyckats hitta något hittills under snart ett års tid. Jag hade dragit en nitlott, och det samma gällde dem. Jag gick tillbaka till riggen och läste.
***
På onsdagsmorgonen skulle vi byta motor. Theseus tog hand om monteringen medan jag gjorde i ordning mjukvaran för motorn och läste om vilka prov vi skulle köra. Ett e-mail dök upp i hörnet av laptopens skärm.
”Hello, I’m contacting you from the Brazilian office because of a shipping pallet that doesn’t meet the requirements. Please see the earlier messages.”
Jag skummade igenom kedjan av mail fram tills det hon skickat till mig. Det rörde sig om en godspall som avvek med några centimeter från den godkända standarden.
”Vi behöver skicka tillbaka den till Sverige”, fortsatte hon på engelska, ”för det är väl där du sitter?”
”Ja, det gör jag, men jag vet inte varför du kontaktar just mig?”
”Jag blev hänvisad till dig via Robert Geinim.” Vem? Jag kollade igenom mailkonversationen igen och såg att han skrivit mitt namn och ett telefonnummer som inte var mitt.
”Jag är inte säker på att det är mig som han menar, det är fel telefonnummer.”
”Men du är på Sverige-kontoret?”
”Ja.”
”Bra! Vi behöver bara någon som kan ta emot pallen och se till att den förstörs.”
”Kan den inte bara förstöras på plats?”
”Tyvärr inte. Det är krav på att den skickas tillbaka till avsändaren och förstörs där.”
Jag bläddrade längre ned i mailkonversationen till ett som var en månad gammalt där det även fanns en bild på godspallen – en helt vanlig pall av trä. Hur många timmar har hon lagt på den här skiten? Hur många timmar har totalt lagts på den här skiten istället för att någon på plats bara sket i reglerna och slängde pallen i närmaste container?
”Då skickar jag tillbaka den med dig som kontaktperson, är det okej? Du behöver inte göra något mer förutom att ta emot bekräftelsen om att den kommit fram och meddela mig.”
”Okej, det kan jag göra. Här är mitt nummer.”
Hur kunde någon bestämma att pallar som inte har exakt rätt mått måste skickas tillbaka över Atlanten för att förstöras där?
Jag fick ögonkontakt med Theseus på andra sidan plexiglaset. Han gav mig tummen upp och körde ut trucken han använt för att lasta in motorn i riggen. Dörren bredvid mig som ledde till motorrummet öppnades. ”Så där”, sa han och satte sig med mig. ”Monterad och klar.”
”Okej, mjukvaran är fixad”, sa jag. ”Klickar du på start?”
Riggen förblev knäpptyst. I datorns logg stod det ”FKR096”.
”Vad i … Känner du igen det där?” frågade han.
”Aldrig sett. Jag kollar om jag kan hitta någon info i dokumenten om motorn … Okej, jag kanske har något.” Jag öppnade listan på riggdatorn över parametrar som styrde motorn och började leta. ”Vi testar att stänga av den här.” Jag klickade på start och motorn fyllde riggen med ett dovt muller.
”Det där gick förvånansvärt smidigt”, sa Theseus.
”Ropa inte hej än.”
Vi körde motorn i en timme för att se att den betedde sig normalt och att alla mätarna fungerade.
”Varför får vi inget varvantal på kompressorn?” frågade jag. ”Skulle de inte montera in mätaren i verkstan?”
”Jo, det skulle de. Men det ser ju inte riktigt ut som att de gjort det …” Theseus slog deras nummer på telefonen. ”Ja, hej, Theseus här. Du, monterade ni in varvtalsräknaren i kompressorn på motor EXM-11215? … Ja, den som jag hämtade i morse … Nähä, stod det inte i arbetsordern? … Okej, så varf… M-hm, så … Rum 23 … Okej, bra, hej!” Han la ifrån sig telefonen. ”Vad fan … De missade att montera in den. Ja-ja, inte mycket att göra åt, vi får stänga av motorn och låta den svalna lite. Han kommer över och fixar det på plats. Så efter lunch kan vi starta igång den igen, någon timme förlorad bara. Vi drar på sektionsmötet så länge.”
Peter stod nere vid änden av bordet, framför projektorduken. ”Vi börjar med att höra vad våra filippinska kollegor tycker om sitt jobb!” sa han och satte igång en film. Den visade en ung man som blev intervjuad utanför en fabrik. Han berättade att det han gillade med jobbet, det som gjorde att han varje dag kände att han ville ge mer, var att han gjorde världen till en bättre plats och att han tyckte att han kunde påverka sin arbetssituation. De filmade insidan av fabriken medan han fortsatte att prisa sitt jobb. Fabriken verkade vara en sweatshop där de monterade ihop komponenter på ett löpande band. Det här är fan helt absurt. Hur kan de tycka att det är en bra idé att visa detta?
Peter stängde av filmen och sa: ”Det är viktigt att aktieägarna får utdelning. Kom ihåg det när ni arbetar, att varje extra ansträngning räknas och uppskattas!”
Jag försökte förstå vad som försiggick inne i hans skalle, om det lät lika sinnessjukt för honom som det gjorde för oss. Men varför skulle han då ens säga det?
”Aktieägarna kan suga min balle”, sa Pierre som satt mitt emot mig. De andra i rummet såg skräckslagna ut, som om Pierre precis klättrat upp på bordet och skitit. Jag vågade inte le. ”Tror du på det här själv?” fortsatte han. ”Hör du inte hur jävla idiotiskt det låter? Förklara för mig varför jag skulle bry mig.”
Peter öppnade munnen men stod tyst i några sekunder. Han slog ut armarna mot oss. ”Pierre, jag utgår från att du har en väldigt dåligt dag, men det där får inte hända igen. Vi är en familj här. Och i en familj hjälps vi åt, tänker på varandra, tar hand om varandra. I den familjen ingår aktieägarna. Och vi talar aldrig om varandra på det där sättet, aldrig. De har visat sitt förtroende för oss, de tror på oss och på att vi gör ett bra jobb. De förtjänar vår respekt, och självklart ska de få någon form av belöning för förtroendet de har visat oss. Tänker du bara svika dem så där?”
Pierre skrattade. ”Du är helt otrolig! Du verkar faktiskt tro på det själv! ’Aktieägarna har visat sitt förtroende för oss, de tror på oss.’ De tror att de köpt på sig av något som de kan sälja dyrare sen. Och det är inget fel med det, men kom inte här och försök få oss att tro att en enda jävel här inne gör det här jobbet för någon annan anledning än att de får betalt. Och det är vi som arbetar här, inte några aktieägare. Därför är det vi som ska få betalt i första hand. Låt dem byta sina aktier fram och tillbaka och hoppas på att de hittar någon som vill ha dem ännu mer än vad de själva först ville ha dem. Jag vet inte vad som gör dig mest sjuk i huvet: om du tror att vi ska tro på det här eller om du faktiskt tror på det själv. För om d…”
”Det här är helt oacceptabelt!” avbröt Peter. ”Om det är så här du känner så vet jag inte om du verkligen vill fortsätta jobba här. Vi ska ta ett snack efter det här mötet.”
Vi försökte starta motorn igen efter lunch och fick ett nytt felmeddelande: ”RHT020”.
”Men … Vad vill den nu?” frågade Theseus.
Jag läste på laptopen. ”Det verkar som att en spärr blivit sänkt. Jag förstår inte varför, den borde inte varit så där låg när vi satte igång motorn innan lunch.”
”Vem fan har installerat all den här skiten?”
”Vi ser om detta funkar …” Jag höjde värdet på två parametrar och tryckte på start.
”YVP012” skrevs ut i loggen.
Vi arbetade till sju på kvällen med att få i ordning på motorn. ”Du”, sa Theseus. ”Jag tror inte vi kommer hinna få igång den för att köra över natten. Vi kommer hit tidigt imorgon istället.”
***
Det var kolsvart ute när jag lämnade jobbet och det var kolsvart när jag kom tillbaka strax innan sju. Theseus hade redan börjat beta av felkoder.
Efter några timmar stack Göran in huvudet genom dörren bakom oss och sa: ”Hallå, ni missar inte föredraget nu vid elva, va?”
”Vilket?” frågade jag.
”Det via Skype som Lars Gerdin, distriktschefen, håller i. Det är viktigt att ni är med på det och lyssnar.”
”Alltså … Vi har lite viktigare grejer att fixa här. Vi måste få i ordni…”
”Detta är obligatoriskt! Det kommer vara diskussioner efteråt om sakerna han tar upp som ni förväntas delta i.”
Jag kopplade upp mig till mötet, två minuter till godo. ”Så där, vi kommer inte missa det.”
”Bra. Och Marcus, fixa en ny rock. Den där ser helt förjävlig ut”, sa han och försvann.
”Garanterar dig”, sa Theseus, ”att det bara kommer vara 99 procent skit som vanligt plus några viktiga grejer som hade kunnat skickas ut som ett kort mail … Hmm … den här nya felkoden betyder tydligen att motorn är för varm.”
”Vad då ’för varm’? Den är ju rumstempererad.”
En presentation sken upp på laptopens skärm med företagets logga och leende människor. ”Kan du sätta igång ljudet?” frågade Theseus.
”… i år igen”, sa en mansröst från högtalaren. ”Jag säger det ofta, men det tåls att upprepas: Vårt mål är inte att tjäna pengar, utan att driva den teknologiska utvecklingen framåt. Att vi tjänar pengar råkar bara vara en konsekvens av det!”
Jag började skratta. ”Kommer från personen som tjänar cirka 100 gånger mer än vad vi gör”, sa jag till Theseus. ”Det verkar fan i mig som ett mål för honom i alla fall.”
Efter presentationen fick jag ett nytt mail angående lastpallen som skulle skickas från Brasilien. ”Hej igen, det är så att jag behöver veta momsen för frakten till er och även kontorets KQV. Vet du vad de är?”
”Nej. Och vad är KQV?”
”Det är unik kod för varje kontor som används i den här typen av ärenden. Tyvärr kan inte jag kolla upp det, utan det kan bara de som sitter på själva kontoret göra.”
För helvete, det här rör ju inte ens mig egentligen.
”Theseus”, sa jag, ”vet du vad vårt kontors KQV är?”
”Vad är en KQV?”
”Det är någon sorts kod som varje kontor har som man behöver när de ska skicka tillbaka pallar som ska förstör…”
”Nej, tyvärr”, sa han, ”jag har ingen aning.”
”Vet du vem jag kan vända mig till?”
”Tyvärr inte. Du, skit i det där, vi behöver få i ordning på detta”, sa han och vände sig till riggdatorn.
Jag stirrade på mailet i några sekunder. Nej, åt helvete med det här. Det här är inte mitt jobb.
”Tyvärr kan jag inte få tag i vår KQV”, skrev jag, ”ingen av mina kollegor har hört talas om det.”
”Okej, det var synd, för vi behöver det.”
”Som sagt, jag önskar jag kunde hjälpa dig, men det här är inte ens mitt område.”
”I och med att du står som mottagare och accepterat försändelsen så måste du få tag i den här koden. Trots att den här pallen inte är mitt ansvar längre ska jag försöka hjälpa dig att hitta den.”
Vad fan … det var ju jag som gjorde henne en tjänst. Jag stängde ögonen och fantiserade om att det existerade en enda vettig person hos dem som kunde ta pallen och kasta den i en container.
”Okej, tack så mycket!” skrev jag. ”Om du känner någon på mitt kontor så får du gärna maila dem så letar jag också.”
Jag åt lunch med en vän från skolan, Dimitri, och några kollegor till honom på företaget bredvid. Vi satte oss på en turkisk grill.
”Jag träffade Maria på busshållplatsen för någon vecka sedan”, sa jag. ”Jag visste inte att hon och Lucas var ihop.”
”Jaha, ja det är ganska nytt, sen i somras.”
”Så … vem dumpade vem? Av Lucas och Agnes?”
”… Du har inte hört alltså …”
”Vad då?” frågade jag.
”Hon är död. Hon fick en hjärntumör.”
Jag skrattade till men Dimitri rörde inte en min. ”Vadå, skojar du? När hände det här?”
”Snart två år sedan. Det hände väldigt snabbt. Hon hade haft huvudvärk i nästan en vecka i sträck, så de åkte för att kolla upp det. Var en stor tumör i hjärnan, några dagar senare fick hon bli sövd, och strax efter det dog hon.”
”Vad … i helvete … Vem i hennes ålder får en så aggressiv hjärntumör?”
”Ja … de hade ju flyttat ihop och allt också … var förlovade och försökte få barn.” Jag stirrade ned i tallriken. ”Fan, förlåt, jag borde inte ha … Du kände henne sen innan, va?” frågade Dimitri.
”Ja … alltså … från högstadiet. En av de få som inte var ett kukhuvud. Alltså … Shit … Det känns bara overkligt, speciellt att hon dog för så länge sen. Jag …”
”Hur är det?”
”Det är lugnt … jag är bara … chockad, antar jag. Jag har bara träffat henne någon gång sen högstadiet, och det är ju inte som att jag är nära vän med Lucas, men … Det här är ju helt sjukt.”
Tillbaka på jobbet gick jag in på toan och kollade Facebook. Det är någon sorts missförstånd. Dimitri måste tagit fel på vem det var … Lucas profil var orörd sedan flera år tillbaka och även Agnes. Jag sökte på hennes namn och hittade att hennes syster förra året skrivit att de skulle ha en minnesstund för Agnes och hon saknade sin syster. Det var då jag faktiskt insåg att det hade hänt och började gråta. Jag förväntade mig att det skulle gå över ganska snabbt, men jag fortsatte bara att gråta. Till slut insåg jag varför det tog så hårt på mig trots att jag knappt kände henne, varför jag tyckte att hennes död var så fruktansvärt tragisk. Det var inte rättvist att hon dog när någon som jag fick fortsätta leva. Hon ville verkligen leva, hon gillade att leva. Inne på toan insåg jag att jag knappt tyckte att det var värt besväret längre.
Theseus och jag jobbade i riggen ända till kvällen utan att lyckas starta motorn.
Hemma började jag gråta igen. Så som jag kände var inte hållbart. Att få reda på Agnes död gjorde det klart för mig hur dåligt jag mådde och hade mått de senaste månaderna, och det blev bara värre. Alternativen jag såg var att byta jobb, till ett annat som jag förmodligen också skulle hata, plugga vidare så jag kunde få en annan typ av jobb, som jag förhoppningsvis skulle hata mindre, terapi eller medicinering. Att byta jobb kändes poänglöst och inte som något som skulle hjälpa, att plugga kändes avlägset och riskfyllt då jag inte kände mig särskilt övertygad om vad jag hade velat plugga eller att det skulle leda till något märkbart bättre, och jag var skeptisk till terapi då jag inte kunde se hur det skulle få mig att reagera tillräckligt annorlunda på min tillvaro – piller verkade som det mest lovande, och lättaste, alternativet, trots att det nödvändigtvis inte var mig det var fel på utan snarare min livssituation.
Jag letade efter information om de vanligaste antidepressiva medicinerna och undrade vad för biverkningar jag kunde förvänta mig. ”Ångest”, läste jag. Ja ja, det är ju inte något som jag inte är van vid att hantera och det är ju bara att sluta om det håller i sig. ”Ovanliga blödningar, inklusive blödningar i magtarmkanalen.” Det är säkert sällsynt. Till och med Ipren har allvarliga, sällsynta biverkningar. ”Sexuella störningar (män kan uppleva problem med fördröjd utlösning, erektionsproblem eller minskad sexuell lust medan kvinn…” Va…? Vad i helvete? Jag sökte på medicinen och erektionsproblem och hittade ett forum där män som hade kroniska sexuella problem, trots att de slutat med medicinen, diskuterade sin situation. För många av dem var problemen förmodligen snarare psykologiska, som en användare som beskrev att han fick problem redan efter en tablett, men det fanns tillräckligt många berättelser där fallet nödvändigtvis inte var så för att göra mig skeptisk. Jag får avvakta lite.
***
”Här kommer ju trollkarlen”, ropade Theseus och skrattade. ”Varför byter du inte den där slitna skyddsrocken, du ser ju inte klok ut när ärmarna hänger så där.”
”Ja ja, jag ska. Det är ju inte som att jag behöver vara snygg för någon här.”
”Jag, då? Jag tycker nämligen att du har gett mig vissa signaler”, sa han och blinkade.
”Okej, för din skull skaffar jag en ny och fin rock. Du, det börjar bli ganska pressat att få igång motorn nu. Vi måste få den att funka idag.”
Han pekade på riggdatorns ena skärm. ”Då tycker jag att vi börjar där vi slutade: felkod KFT037.”
Framåt tvåtiden startade motorn. ”Ja!”, ropade Theseus. ”Ja! Det var fan på tiden! Jag drar upp den till full last, väldigt försiktigt.”
”Bra.” Jag antecknade det sista vi hade behövt göra för att få motorn att köra.
”Helvete … det är en läcka från motorn …”
”Men vad fa… Nej! Jävla … Var?” frågade jag.
”C7 … Jag … stänger av motorn.”
”Vänta, vänta lite … Hur allvarligt är det?”
”Inget akut, men vi kan inte göra några tester så här, inga av resultaten kommer att vara rätt.”
”Jag går in och kollar”, sa jag. ”Stäng inte av motorn, vi har inte råd att bränna tre dagar till på att fixa felkoder och program om den jävlas med oss när vi ska starta den igen.”
”Vi har ju inte så mycket till val, vi måste stänga av den om vi ska kunna fixa den.”
”Ge mig några sekunder bara. Jag ska kolla så inte varningen är fel. Jag orkar inte sitta här hela helgen bara för att någon sensor inte funkar som den ska. Men dra ned motorn till tomgång.”
Jag tog på mig hörselkåpor och skyddshandskar och öppnade dörren som ledde till instrumentrummet. Surret växte till ett mullrande som växte till ett dån när jag öppnade nästa dörr och gick in till motorn och diesellukten. Motorn vibrerade, remmarna rörde sig så fort runt axlarna att de nästan såg helt stilla och släta ut. Jag gick runt till andra sidan och hittade slangen kopplad till C7. Den var svart och kladdig och högst upp fanns en liten spricka som det knappt kom någon olja från längre. Det är idiotiskt att stänga ned den för det här, sitta här hela jävla helgen … Jag tog en gummilapp och trasa från skåpet bakom mig och hällde lösningsmedel på trasan. Är jag snabb kan det gå. En minut istället för några dagar. Jag sträckte fram trasan och lappen mot slangen. Värme kröp över händerna och ansiktet. Ett snabbt svep med trasan över sprickan, lappen på direkt efter. Jag tryckte den mot slangen i några sekunder tills jag blev för varm om handen och släppte taget. Håll. Håll. Snälla. Jag böjde mig närmare. En tunn ström olja trängde ut under lappen. Helvete! Jag ryckte en ny lapp från skåpet och när jag vände mig tillbaka till motorn slet något tag i min slaka högerärm. Handen drogs in mellan en rem och axel och smärtan fick det att svartna för ögonen. På mindre än en sekund var handen ute igen, men ärmen var fast och fortsatte dra mig in för varje varv axeln snurrade. Jag sträckte mig efter nödstoppet, men det var för långt bort och den rörde sig längre och längre ifrån mig. Smärta brände igenom mig på nytt och kortslöt varenda nerv i kroppen och förmörkade allt förutom att jag skrek och slet för att ta mig loss från motorn. Jag föll bak och kollapsade mot väggen.
***
Jag vaknade nästa dag i ett vitt rum. Minerva reste sig från stolen bredvid och böjde sig över mig, panna mot panna. Tårar rann från röda ögon. Det kändes som att jag låg i varma filtar, allt var avtrubbat, förmodligen på grund av all smärtstillande som de gett mig. Jag la armarna om henne och kände att något saknades, att jag inte nådde helt runt henne. Jag släppte henne och höll ut det som brukade vara min högerhand – en stump täckt i bandage strax under armbågen.
”Lugn …” sa hon med skakig röst mellan snyftningarna. ”Det ordnar sig.”
Jag lutade mig tillbaka i sängen och blundade. Det … här händer inte. Det här händer inte. Panik trängde igenom bedövningen, gjorde mig stum, paralyserade mig, fick det att ila i kroppen.
”Det ordnar sig”, sa hon och kramade mig. ”Du lever, och det finns proteser, riktigt bra. Det ordnar sig, oroa dig inte, det viktiga är att du lever. Dina föräldrar och bror kommer hit så snart de kan, ikväll. De tog första planet hem. Men du får ta och ringa dem så snart du kan. De ringer och gråter av oro.”
Minerva gick ut och berättade att jag hade vaknat. En kvinna i vit rock kom in och presenterade sig som Nathalie och frågade hur jag mådde och förklarade vad som hänt. Jag försökte hålla mig fokuserad så gott det gick på vad hon sa: ”Jag vill berätta för dig med en gång att inte oroa dig över hur ditt liv kommer se ut. Det kommer aldrig bli sig likt, men proteserna som finns nu för tiden är fantastiska och fortsätter att bli bättre. Du kommer få en protes, och vi kan operera in ett chip så snart du är stark nog som kommer hjälpa dig att använda din protes – förutsatt att du vill, så klart.”
Mina föräldrar och lillebror kom dit på kvällen. ”Älskling … vi kom så fort vi kunde”, sa mamma och grät. Min lillebror stirrade på min högerarm och pappa kramade mig.
Theseus besökte mig nästa dag. Hans ögon var disiga, han var blek och strök sina händer mot varandra, kunde inte hålla dem stilla. ”Hur är det med dig?” frågade han.
”Dimmigt … De … All smärtstillande … Jag vet inte om de gett mig något lugnande också. Jag tror det, jag tror jag inte hade varit så här lugn annars. Eller så är det all smärtstillande. Jag hallucinerar ibland. Tror att det kommer in en massa personer i rummet och pratar med mig, böjer sig nära och stirrar mig i ögonen … Hur är det med dig? De sa det var du som hittade mig och larmade.”
”Det känns inte som att jag sovit något sen i fredags. De … har gett mig något mot det, så jag får se om det hjälper. När jag stänger ögonen ser jag dig på det där skitiga golvet liggandes mot väggen med en söndersliten arm, likblek i ansiktet …”
Min familj kom till mig varje dag på sjukhuset och på julaftonen hade de med sig sill och korv och lax och kakor. ”Så där”, sa pappa. ”Ät ordentligt nu så kroppen har något att jobba med.”
”Fryser du?” frågade jag mamma och nickade mot vantarna som hon fortfarande hade på sig.
”Nej … Det är så att mina händer inte ska bli lika stela. Försöker ha dem på mig större delen av dagen. Inte riktigt säker på hur mycket det hjälper egentligen …”
Jag opererades två dagar senare, redan veckan efter jag blev av med handen. Det enda som syntes efter ingreppet var ett litet sår på baksidan av huvudet.
”Nu måste vi låta allt läka”, sa Nathalie, ”innan vi kan fortsätta med att få ordning på din protes. Det ser lovande ut redan nu, så jag bokar in ett besök om en månad men ifall det behövs mer tid när datumet närmar sig bokar vi bara om det. Och vi ser till att du får hjälp i hemmet till dess – och efteråt också, så klart.”
Hemma gjorde jag inte särskilt mycket på dagarna och klarade mig därför ganska bra själv. Det enda som verkligen krävde övning som en assistent inte gjorde var att torka mig efter att ha skitit. De kom och kollade till mig två gånger om dagen, värmde matlådor åt mig och la om bandage om det behövdes. Jag spenderade dagarna med att läsa – vilket var svårt då jag inte kunde sluta oroa mig över hur livet skulle se ut nu mera – promenera och kolla film. På eftermiddagarna kom vanligtvis en vän förbi, oftast Minerva.
”Du, kolla här”, sa hon och höll upp sin telefon. Det var en video på en tjej med armprotes i svart och rött. Hon sköt pilbåge, kunde säga vilken av hennes fingrar de klämde på trots att hon blundade och doppade ned sitt pekfinger i två olika kärl med vatten och sa vilket som var varmast. ”Du kommer bli en cyborg!”
Jag trodde att mitt liv gick precis jämt ut som det var innan olyckan men det kunde visst bli värre utan att jag ville dö – rättare sagt, inte tillräckligt illa för att döda mig själv.
***
På det bokade datumet var jag tillbaka på sjukhuset, i en stol i ett rum där en två meter lång ställning på hjul stod. Från den hängde en svart, grå, genomskinlig mekanisk arm.
”Då ska vi se”, sa Nathalie och fäste små elektroder på markeringar på änden av min underarm. ”Vi dubbelkollar att vi satt ut dem rätt”, sa hon och klickade på en knapp på datorn. En stöt, en underlig ilning, kändes i mitt pekfinger – pekfingret som inte längre var mer än söndertrasat kött och ben som förmultnade. ”Kände du det?” frågade hon.
”J… Ja”, sa jag. ”Jag kände det.”
”Var i handen kändes det?”
”Pekfingret.”
”Bra”, sa hon och skrev på datorn. Hon tog tag om robotarmens pekfinger och klämde. Samma ilning ven i mitt pekfinger. ”Kändes det likadant?”
”Ja.”
”Bra … Och det här?” Hon klämde på protesens tumme och en stöt avfyrades in i min.
Jag nickade.
Vi arbetade igenom hela handen innan hon fäste ett spänne runt min stump. Hon satte sig vid datorn och tryckte på tangenterna. ”Vik din hand bakåt, som om du ska putta något.”
Jag vek handen som inte längre fanns och den mekaniska som hängde framför mig följde efter. Hon fortsatte skriva och sa: ”Tryck tummen mot handflatan.” Jag blundade för att koncentrera mig. Den mekaniska tummen vek sig och Nathalie log. ”Bra … Bra.”
Vi satt där i två timmar och testade olika rörelser med protesen. När det var dags för mig att åka hem tog Nathalie av det hon fäst på mig och sa att vi imorgon kunde börja justera chipet som opererats in, fixa finmotoriken och känseln till den konstgjorda huden. Efter tredje besöket fick jag med protesen hem. ”Kom ihåg att göra övningarna varje dag. Detta kommer kräva mycket arbete och tid, men du kommer bli bättre och bättre, oroa dig inte. Vi ses här igen om två veckor. Och du kan fundera på om du vill att vi ska göra så att protesen ser lite mer ut som en riktig arm.”
Redan efter en dag kände jag mig tillräckligt säker för att använda protesen i matlagning, för att hålla mått och redskap och röra om i grytor, och för varje dag märkte jag en förbättring: Jag vände biffar med stekspaden, några dagar senare lyfte jag filéer med tången, och efter en vecka hackade jag grönsaker. Det var skönt att ha två händer att tvätta mig med. Jag blev känsligare för beröring mot den konstgjorda huden och bättre på att känna skillnad mellan värme och kyla. Känslan av att det var en främling som strök sin hand mot min hud blev svagare, men försvann aldrig. Jag doppade protesens pekfinger i soppor och grytor för att känna hur varma de var utan att det gjorde ont.
Efter några veckor gick framstegen långsammare. Istället för att jag märkte skillnad från dag till dag märkte jag den från vecka till vecka, tills jag nådde en platå två månader efter att ha fått protesen. Jag kunde skriva på ett tangentbord i en fjärdedel av hastigheten som min vanliga hand kunde. Jag skulle aldrig kunna spela på min gitarr igen, i alla fall inte i närheten av den nivån som jag ville, så jag ställde den i källaren då jag bara mådde dåligt av att se den. Protesen var otrolig, men den var ingen riktig hand. Jag fick svårt att somna om kvällarna, vaknade på natten utan att kunna somna om och spenderade mer och mer tid i sängen.
Tvålen gled ur protesens grepp. Jag plockade upp den och när jag reste mig slog jag i huvudet i en kall, hård stöt. ”Helvete!” Jag la handen över pannan och höll ut den framför mig. Handen var blodig. ”Fan!” Jag sköljde huvudet med vatten. Det röda vattnet träffade kaklet och slingrade sig till brunnen, men färgen vägrade försvinna, det fortsatte från huvudet. Jag klev ur duschen och kollade i spegeln. Det var ett jack i pannan precis vid hårfästet, omgiven av rött. Jag tryckte toapapper mot såret. Under pappret, i botten av kratern fanns något grått. Jag ställde mig närmare så att lampans ljus föll ned i den. Vad i … Jag la ett finger mot det – det var mitt skallben. Jag gled in med ett finger under huden, kände dess släta yta. Mer blod strömmade ut längs fingret, ned till armbågen där det föll mot golvet. Jag gled in med ett till, och huden sprack ned till ena ögat. Skallen var grå och blank, helt len. Vad … vad … Fingrarna la sig mot ytan, kände sig fram längs den. Och innan jag hann stoppa dem tog de tag i huden, den till resten av ansiktet, och slet den ned över ögon och mun. Allt var grått, allt var av metall. Runt käkarna satt mekaniska senor som sträckte ut sig när jag gapade utan att jag kunde ge ifrån mig ett ljud. Ljuset slocknade. Jag sträckte ut händerna men mötte bara mörker, vred mig runt och märkte att jag saknade en hand, att jag låg i sängen.
***
Regnet knackade på fönstret och bad mig komma ut.
Jag tänkte på att allt en dag skulle försvinna från mig och att jag skulle vara glömd. Om hundra år skulle ingen att veta vem jag var. Jag hade inte några förpliktelser till någon, ingen skyldighet att stanna kvar här längre än vad jag ville – så varför härdade jag ut, för vems skull? Jag kan ta kartan tramadol som blev över och skölja ned den med vodka, gå ut i skogen och sumpmarken … sätta mig där och vänta tills jag däckar med ansiktet ner. Jag behöver inte känna så här längre. Det räcker nu.
Telefonen vibrerade mot soffbordet. Jag lät den trötta ut sig själv, tystna. Den började vibrera igen och jag låg kvar med ansiktet in i soffryggen. Telefonen tystnade och strax därefter gav den ifrån sig ett kort surr – ett meddelande. ”Ring mig, det är viktigt”, hade Minerva skrivit och det var hon som precis ringt mig. Dropparna satt klistrade mot fönsterrutan, och bakom dem stod träden och den mörka parken. Det är dags.
Jag ringde henne och la telefonen mot axeln medan jag tog fram kartan tramadol. Den enda spriten jag hade var gin. Jag höll flaskan med protesen, ansträngde mig för att klämma fast den så jag kunde öppna den med handen.
”Hej”, sa Minerva.
”Hej.” Jag började trycka ut tabletter med bara vänsterhanden. Protesen var i princip värdelös för den sortens fina rörelser. ”Du hade ringt?”
”Ja … hur är det?”
”Det är okej.” Pillren föll och trummade mot bordet. ”Hur är det själv?”
”Det är okej. Vad gör du?”
”Inget speciellt”, sa jag och tryckte ut den sista tabletten. ”Vad är det som har hänt?” Det var tyst i några sekunder.
”Du skrev?”
”Jag … var orolig. Över hur du mår.”
”Det är okej, som sagt.”
”Jag tror dig inte.”
”Nähä, okej”, sa jag och slängde den tomma kartan.
”Vad gör du? Jag hör ju att du grejar med något.”
”Jag …” Jag tittade på tabletterna som låg utspridda på bordet. ”… ska ta några tramadol. Men det är lite krångligt med den här jävla armjäveln …”
”Har du ont?”
”Nej. Inte direkt.”
”Så … Okej. Vill du ses?”
”Nej … Jag … Vi kan ses imorgon.”
”Okej, ska du bara ta det lugnt ikväll, kolla film?”
”Nej … Ja, eller … Jag vet inte.” Jag skrapade ned tabletterna i handen, lyfte flaskan med protesen och tog en klunk. Den gled ur mitt grepp och slog i tårna. ”Aj! Helvete!” Jag tappade tabletterna och trampade i ginen som fortsatte rinna ut på parketten. Jag la telefonen på bordet, ställde upp flaskan och började torka golvet.
”Hallå?” frågade Minerva från bordet. ”Vad hände? Är du kvar?”
”Ja. Ja, vänta.” Jag satt på huk och blundade, fastfrusen under några sekunder, innan jag samlade ihop tabletterna. Telefonens skärm visade en bild på Minerva och hennes nummer och en röd ikon längst ned för att lägga på. Min hand svävade över den. Den röda ikonen drog fingrarna närmare sig. Gör det. Få det överstökat.
”Vad hände?” viskade telefonen.
Jag tog upp den. ”Jag tappade en flaska på foten, tappade tramadolen.”
”Det lät som rätt många tabletter … Hur många var det?”
”Jag vet inte, spelar det någon roll?”
”Var det en glasflaska du tappade?”
”Ja, hurså?” Fan.
”Vad dricker du? Är det alkohol?”
”Det … Nej, det …”
”För i helvete, Marcus! Vad fan håller du på med! Hade du tänkt att bara göra det så där, utan att säga något?”
”Och vad fan skulle jag säga? Jag ville inte leva så här, ska jag tvingas till det? Hade inte det varit sjukare?”
”Var inte en sån jävla quitter”, sa hon. ”Det finns hur många personer som helst som blivit av med en arm eller ett ben eller flera och de lever lyckliga liv.”
”Ja, men … Jag hade inte direkt den starkaste livslusten som det var innan olyckan heller. Det var mer eller mindre som att det precis gick jämt ut, egentligen inte ens det.”
Vi var tysta i några sekunder. Dropparna fortsatte trumma på rutan.
”Låt mig komma över … ” sa hon.
”Jag vill inte fortsätta så här. Jag ville inte fortsätta som innan heller, men nu vill jag bara få det överstökat. Jag vet att det är jävligt elakt mot dig, mot min familj … Jag orkar bara inte må så här längre, det räcker. Jag kan inte leva bara för andras skull.”
”Jag önskar att du hade sagt något tidigare … Du har rätt … jag … ska inte stoppa dig. Men jag vill träffa dig … en sista gång, i alla fall.”
En kvart senare släppte jag in henne i lägenheten. Hon gav mig en lång kram.
”Jag har tänkt på en grej …” sa hon. ”Du skulle kunna testa teotlocin igen. De har ju lyckats bota folks depressioner eller förändra deras syn på tillvaron med hjälp av psykadelier.”
”Kanske … men jag vet inte varför det skulle funka nu om det inte gjorde det förra gången. Jag mådde bättre efter förra gången jag tog det, men jag kunde bara inte hålla kvar i det, och det kommer inte direkt vara lättare så som mitt liv är nu … Jag kände något som bara inte gick att känna i den tillvaron jag levde i. Antingen var jag tvungen att förändra mitt liv eller så skulle det jag kände komma tillbaka, och jag antar att det var lättare att bara fortsätta och försöka trycka bort vad jag kände, medicinera bort det, trots att jag är övertygad om att det inte är ett sjukdomstecken … utan en normal reaktion att må dåligt i en sån situation …”
”Vad har du att förlora? Varför skulle du inte prova det om du inte längre vill leva när du känner så här? Jag är med dig hela tiden, nykter.”
Jag stirrade på protesen, svart och grå och med plast som liknade glas, rörde sakta på dess fingrar. Jag höll upp den vid handen och tryckte dem mot varandra.
”Det här är helt stört”, sa jag.
”Jag tycker den är ganska cool.”
Jag var kall men jag frös inte. Allt var avdomnat, längre bort. Jag kände ingen skillnad mellan handen och protesen. Texten på bokhyllans böcker gick inte att läsa, så som jag kunnat göra en halvtimme tidigare. Upplösningen hade minskat. Pixlarna var röda och blåa, men jag märkte det först när jag ansträngde mig på detaljerna. Hur kan jag inte märka det på större grejer? Jag huttrade och strök händerna mot armarna, kände len, stum plast mot huden och ryckte till, skakade på högerarmen men protesen satt fast. Det kändes klaustrofobiskt, hur den klamrade sig fast på armen, hur den ville vara en del av mig.
”Fy fan”, sa jag.
”Vad?”
”Den här jävla maskinen.” Jag la handen på bakhuvudet, över ärret där de hade satt in chipet. ”Den försöker bli en del av mig, men den är inte jag.”
”Lugn, lugn …” sa hon och kom närmare. ”Vill du ta loss den?” Jag stirrade på protesens handflata. ”Kom så hämtar vi en långärmad tröja och en handske.” Hon gav mig en hoodtröja och sprang ut i hallen och kom tillbaka med en vante som hon satte över den. ”Så, så där. Vill du ha något att dricka?”
Jag knäppte händerna och böjde fingrarna så långt bak jag kunde på protesen. ”Aj, helvete!” Det strålade från den. Jag drog av vanten och möttes av mörk kolfiber, genomskinlig plast och metall. Det … är inte jag, men det kändes så verkligt. Jag förde den nära ansiktet, några centimeter bort. Små mönster uppenbarade sig på dess yta, som skuggor, små tecken från ett okänt alfabet – streck och cirklar med prickar över, i och runt om sig. Samma symboler växte på väggarna. Bjällror ekade i öronen, växte i antal. Vågor av värme och kyla sköljde över ryggen. ”Det är något fel med chipet. Den gör något med min hjärna.”
”Lugn, lugn … det är ingen fara, det är bara teon.”
”Nej, nej, nej nej nej ne…”
”Luuuugn, luuuu…”
”Det blev något fel med den nu när jag klämde den, med protesen eller chipet. Jag hör saker, protesen känns annorlunda.” Jag kopplade loss protesen från armen. Den föll och jag kände den slå i golvet. Bjällrorna klämtade högre och högre. ”Det är den som gör det här mot mig.” Jag hukade mig, tryckte protesen mot golvet, böjde bak de mekaniska fingrarna. ”Den försöker styra mig!” Smärtan från protesen blev för stark; jag släppte taget om den och grävde med naglarna i ärret på bakhuvudet. ”Få ut den! Få ut den! Jag måste få ut den! Hjälp!”
”Helvete, hur stänger man av den? Marcu…?”
”Hjälp!”
”Lägg dig ned. Sitt!” sa hon och satte mig i soffan. ”Blunda, ta djuuupa andetag. Det är du som gör det här, som förra gången. Det är du, och det kommer gå över. Jag lovar dig. Jag lovar d…”
”Va?”
”Det går över snart.”
Jag drunknade i ljudet av klockor, lutade mig bak och blundade. Mörkt bläck skiftade framför mig – strömmade långsamt ned och gled ut mot sidorna där det fortsatte klättra uppåt eller försvann ur synfältet. Det går över snart. Jag lovar dig. Bläcket samlades i mitten och rann mot mig i en roterande stråle. Jag öppnade ögonen och Minerva satt i andra änden av soffan. För varje blinkning såg jag bläcket igen, men närmare varje gång. Jag höll ögonen uppspända, ville inte låta strömmarna nå mig, tog spjärn med hela kroppen.
”Du, hallå? Vad gör du?”
Jag stirrade henne rakt i ögonen. Hur kan du veta att det kommer gå över? Va? Hur kan du veta det? Ljuden liknade inte längre hundratals bjällror, de var så tätt sammanvävda att de bildade en vägg av oljud, en enorm fors. För att allt förändras. Allt kommer förändras, även detta. Jag kramade åt soffkudden med handen, kände protesen krama om en handfull av golvmattan, allt för att inte tänka på hur torra ögonen var. Blink – bläcket var närmare. Blink – närmare. Bara några blinkningar bort. Jag stängde ögonen och lät det ske. Bläck strömmade rakt in i mig och fortsatte ut åt höger och vänster, bort ifrån mig. Klockorna tystnade. Jag kunde inte se något bläck längre. Kroppen mjuknade och jag tog ett djupt andetag. Till slut öppnade jag ögonen.
”Hur är det?”
”Det är lugnt … Jag slutade kämpa emot.”
Protesen låg på mattan någon meter ifrån oss. Jag knöt dess näve, slappnade av, knöt den igen. ”Jag tror jag vill koppla fast den igen. Men jag har gärna på mig vanten.”
”Okej”, sa hon och hämtade dem. ”Jag sover över här. Om det är okej? Jag vill helst inte lämna dig själv än.”
”Ja, självklart … Och … tack.”
Efter att ha ätit sen frukost gick vi på promenad genom kvarteret. Byggnader, träd, skyltar och soptunnor hade en ny lyster, var intressantare, som om det var första gången jag såg dem. Det satt en man på en parkbänk med en cigg i ena handen och en varmkorv med räkröra i andra. Han tog en stor tugga, kladdig om läpparna, tog ett bloss och lämnade ciggen i munnen medan han tuggade. Han tog upp en näsduk med sin fria hand, höll den försiktigt mot näsan så att den inte skulle fatta eld av ciggen, och snöt sig. Det såg ut som en kamp mot näsan täppt av snor, lungorna fyllda av rök och mat i mun och hals.
”Du, Marcus”, sa Minerva. ”… Du stirrar.”
***
På kvällen, när Minerva hade somnat på soffan, märkte jag att jag skrev snabbare på tangentbordet med protesen än vad jag kunnat dagen innan. Även om det inte var någon otrolig förbättring var den tillräcklig för att märkas, och stor med tanke på att det stått helt stilla de senaste veckorna. Nästa morgon var jag orolig över att finmotoriken i protesen skulle vara som vanligt igen, men den hade till och med blivit något bättre. Övningarna för protesen som jag gjorde varje dag kändes inte längre meningslösa och jag försökte använda den så mycket som möjligt under dagen.
Det fortsatte så i drygt en vecka innan jag nådde en ny platå. Jag lät det gå en vecka till utan att märka någon förbättring. Det hade skett stora framsteg, men inte tillräckliga för mig. Protesen var fortfarande inte mer än ett verktyg som underlättade min vardag – rörlig som en stel, klumpig imitation av min vänsterhand. Är jag otålig?
Jag tog en betydligt lägre dos teotlocin än förra gången, en på bara 10 milligram. Hela kvällen utforskade jag protesen: skrev på tangentbordet och med en penna, strök protesen mot olika ytor och kände impulserna avfyras in i änden av armen och ifrån chipet direkt in i hjärnan. Den här gången var förbättringen större, och jag fortsatte att bli bättre under veckan som kom.
Jag upprepade det tre gånger till, och efter nästan två månader var protesen jämnbra med min riktiga hand – därefter kunde jag inte förbättra motoriken. Den enda nackdelen var att jag inte längre kunde använda protesen som en termometer utan att känna smärta från värme.
***
”Är du säker på att du vill göra det här?” frågade Theseus.
”Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, och jag vet att det inte kommer vara länge, men ja, jag vill.”
”Okej, då kör vi. Motorn är använd sen innan, så den borde inte ställa till med några problem. Julia har skickat mjukvaran, så du kan ta och ladda in den.”
Jag klickade mig fram på riggdatorn, laddade över filerna och försökte starta motorn. Ett lågt surr kom från andra sidan skyddsglaset, mätarna på datorskärmen klättrade. ”Perfekt!”
”Jag antar att du inte har hunnit höra det än”, sa Theseus, ”men Pierre slutade. Eller fick sparken. Jag vet inte vad man ska kalla det. Han skällde ut Peter och Göran och de andra cheferna på mötet vi hade om din olycka, sa att det var deras fel, att de pressat dig till att försöka fixa motorn utan att stänga av den.”
”Det var nog bara en tidsfråga”, sa jag. ”Jag kan inte tänka mig att någon med så få filter som han orkar eller klarar sig allt för länge på …” Telefonen ringde, ett nummer från företagets tyska avdelning. ”Ursäkta, jag … kan behöva ta det här. Hej, det är Marcus”, svarade jag.
”Hej! Jag heter Sonya och ringer från kontoret i Hamburg. Hoppas att du haft en skön sommar! Vi har försökt nå dig angående en pall som ska skickas tillbaka till er som är här hos oss, den från Brasilien. Jag behöver veta vilket av era konton som ska debiteras för det här kalaset.”
Herregud … Säg inte att de fortfarande arbetar med detta. ”Jag … har ingen aning faktiskt. Jag har varit sjukskriven under en längre tid och kommer inte ihåg särskilt mycket av det här. Vet du vilket projekt den skickades i samband med?”
”Nej-nej, jag jobbar bara på terminalen här. Men, vet du inte vilket projekt det är? Det är ju du som begärt den här försändelsen.”
”Nej, alltså, det … det är så att den ska förstöras när den kommer hit ändå. Kan ni inte bara slänga den i en container hos er?”
”Tyvärr inte. Stadgarna säger att den bara får skrotas där den sändes ifrån.”
Snälla, snälla, snälla, bara förstör den jävla pallen.
”Jag … ska kolla upp det.”
”Bra! Jag har skickat ett mail till dig med informationen.”
”Så där”, sa jag till Theseus, ”tog några timmar innan jag började tröttna på det här.”
”Har du funderat på andra jobb?”
”Ja, men jag kan inte komma på vad jag vill göra riktigt … Något som känns meningsfullt.”
”Lättare sagt än gjort”, sa han.
”Ja … Förresten, visste du att det finns en massa sagor och berättelser om en namne till dig?”
”Mm, någon gammal grekisk kung slash superhjälte. Störst, bäst och vackrast. Förstår varför mina föräldrar tyckte det namnet passade på mig.”
”Jag läste lite om honom när jag var hemma från jobbet”, sa jag. ”Har du hört historien om ditt skepp?”
”Nej, det tror jag inte.”
”Eftersom att du var en så stor krigare så ställdes ditt skepp ut för visning efter att du var klar med det. Över åren som gick så behövde delar som ruttnade bytas ut och till slut hade varenda del bytts ut. Frågan är, som många funderat över, till och med Platon, är om det är samma skepp? Är det ditt skepp? Om inte, när slutade det vara ditt skepp?”
”Finns det så jättemycket att fundera på?” frågade han. ”I slutändan är det ju en kopia av originalet, och förändringen skedde gradvis, del för del.”
Vid lunch ömmade handen – jag hade glömt att vila den, som vanligt, som förut. Det blev bara lättare och lättare att överanstränga den. Eller inbillar jag mig? Det var i alla fall inte så här för några år sedan. Jag knådande den med protesen, som jag inte hade ont i. Det drog ned mig, att veta att jag förmodligen skulle få samma problem som mamma, som var oförmögen att arbeta, dömd till att ha ont varje dag, med smärtor som hon vaknade av på nätterna. Hur mycket av mitt psykiska tillstånd berodde egentligen på vetskapen om vart jag var på väg, att det bara skulle bli värre och värre, på ett sätt som jag skulle ha ont av varje dag? Att det här var så bra det skulle bli, att jag hade gått förbi min topp utan att ens ha varit medveten om det när jag väl var där, bara blickat framåt och hoppats på att det snart skulle bli bra, tillräckligt bra.
Om jag inte hade haft det här problemet så hade jag hittat ett annat, det som jag kunde ge skulden för att jag inte var lycklig. Kanske, men det hade varit ett stort problem mindre. Jag vill inte känna den här uppgivenheten, hopplösheten. Även om motoriken i handen och protesen var likvärdiga hade jag glömt att det fanns annat som gjorde protesen bättre, förutom att jag var starkare i den. Den, som min hand, skulle också slitas ut, men när det hände var det bara att byta delarna i den som orsakade problemet. Med tiden skulle de bara bli bättre, få fler funktioner, tills min riktiga hand framstod som en otymplig klump, så som de allra första proteserna framstod i jämförelse med en riktig lem.
Jag fortsatte knåda handen. Jag vill inte det här, jag vill inte.
***
Jag satte mig i ett hörn på puben och höjde ölen mot ett sällskap två bord bort. Klockan ovan dem närmade sig halv tolv. Snö föll på andra sidan fönstret. Det var snart ett år sedan jag blev av med handen, och den jag hade kvar värkte, trots att jag ansträngt den så lite möjligt de senaste veckorna och istället använt protesen. Om jag fötts tjugo år senare hade jag kanske aldrig behövt göra det här. Jag kanske inte ens hade behövt ha en skada för att rättfärdiga det, bara att jag ville ha en protes hade räckt, så länge jag pungade ut för det själv. Det är kanske där jag hade hamnat, för att mitt tillstånd inte hade ansetts tillräckligt allvarligt. Men nej, inte om tjugo år. Det kommer ta längre tid innan fungerande armar och ben tillåts bytas ut, även om den som opereras betalar för det. Hade det behövt bli lika illa som för mamma, hade det räckt?
Jag drack av ölen och kollade när tåget skulle anlända till stationen, gick in i ett av toalettbåsen och hällde ut ölen, fyllde glaset med vatten och sköljde ned två Xanor.
Ljus dök upp i horisonten. Jag la handleden mot rälsen och sträckte mig så långt ifrån den som jag kunde med ansiktet ned i gruset. Mullret nådde mig och fortsatta att växa sig starkare. Jag blundade. Svett rann längs ryggen. Jag borde låtit Xanoren verka längre. Vibrationerna i marken smög sig på mig. Jag försökte låta bli men tittade till slut upp mot tåget. Helvete, tänkte jag och vred ansiktet bort från rälsen. Helvete, helvete. Vad fan håller jag på med? Jag behöver inte göra det här. Ljudet störtade mot mig och tågets tuta vrålade. Marken skakade. Rulla inte åt sidan. Rulla inte åt sidan.
© 2019 Victor Nilsson All rights reserved