En novell – Klicka här för att läsa den som PDF.
Kniven skar genom marsipanskiktet som omfamnade tårtan. Jag tog ned en trave tallrikar från skåpet ovanför diskhon och ställde dem bredvid de två tårtorna. Grön och matt färg, knivens blänkande yta, vitt porslin. Svart glasyr som stavade ”Tack!” över den gröna marsipanen. Varsin röd marsipanros högst upp på de två kullarna. Det var första gången jag tog med tårta till jobbet på min födelsedag. Sista dagen innan pensionen – jag ville helst bara få det överstökat.
”Fri till sist”, sa Yuliya och la sin arm på min axel. ”Grattis!”
”Tack”, sa jag och vände mig mot henne.
Bakom Yuliya kom fler kollegor in i fikarummet. De talade med varandra, skrattade. De rörde sig alla mot mig, Yuliya och tårtorna. Diana gav mig en kram.
”Vi ses på andra sidan, antar jag”, sa Diana. Hon höll kvar i mina armbågar när vi gled ur varandras famn. ”Jag kommer sakna dig.”
”Jag kommer sakna dig med. Men vi ses snart igen.” Jag klev bakåt och Diana följde med så de andra kunde komma förbi oss och ta varsin bit.
”Grattis”, sa någon. En hand strök längs min rygg. Ett till ”grattis” avlöste det, och ett nytt kom tätt därefter. Händer klappade mina axlar, strök, kramade tag om min arm innan de gick vidare. Jag såg mig omkring och tackade, mötte deras blickar. Den nye, Nikolai, kom förbi med en tårtbit på ett fat.
”Det är inte så lång tid kvar för dig heller nu”, sa Nikolai till Diana.
”Nej …” Hon tittade på Nikolai, innan hennes blick föll ned i golvet. Hon såg upp mot mig, i mina ögon, in i mig. Ögonen var glansiga. Hennes händer hade glidit ned till mina underarmar där de vilade.
”Du fyller väl tjugonio om någon månad?” frågade Nikolai.
”Ja, ja, den tredje november.”
En till hand la sig på min rygg och skakade mig lätt. ”Grattis, du har förtjänat det.”
Kollegor hade satt sig vid de tre borden. Yuliya gav mig en nickning.
”Ska vi ta en bit?” frågade jag Diana.
Hon öppnade munnen men stängde den snabbt igen. Hon svalde och nickade.
”Kom.” Jag la min hand på hennes ländrygg och vi vände oss mot tårtorna.
”Så … Ska du göra det med en gång?” frågade hon. Det fanns kvar en kvart av en tårta, och jag skar upp en bit och la den på Dianas tallrik.
”Jag ser inte riktigt poängen med att vänta.” Jag skar upp en till bit och la den på mitt fat.
”Okej …”
Vi sträckte oss efter högen med skedar snett bakom Diana. Jag tog ett steg framåt och stannade upp med handen bredvid hennes som redan greppat en av dem. Kinderna åtskilda med en tvärhand, den söta doften av tårta blandad med hennes nytvättade hår. Vi stod där i någon sekund, våra händer liggandes nära varandra. Hon vred sitt ansikte mot mitt. Hennes blick gled ned till mina läppar och studsade upp så fort de nått botten. De borrade sig in i mig. Jag kanske borde stanna, tänkte jag. Leva här, ett tag till. Min blick flackade över till våra händer, bara för ett ögonblick, och greppet hon hållit mig i var brutet. Jag drog mig tillbaka, la skeden på min tallrik och tittade bort mot borden. Nikolai kollade på mig. Bakom honom lutade Yuliya sig mot Johns öra. Hon rörde sin mun och de riktade ögonen mot oss. Diana tog sin sked, och vi vände oss mot våra kollegor. Vi satte oss mitt emot Nikolai, Nina och Gabriel.
”Hur känns det?” frågade Nina.
Hur skulle jag någonsin kunna beskriva det här med ord? Det kändes som att jag skulle få uppleva det som människan drömt om sedan vi kunnat drömma. Om vad som kommer efter det här – om livet efter detta. Det som troende varit övertygade om väntade dem, det som färre och färre kunde tro på ju äldre människosläktet blev.
Paradiset, det som vi ska ha varit utanför så länge. Gud var inte längre död. Han hade återupplivats. Människorna hade återupplivat honom, nära nog i alla fall – ett simulerat paradis. När du upplever känslor som är så starka att du som bäst skulle kunna uppleva dem under ett ögonblick i den riktiga världen – skruvar in dig till rätt våglängd för att inte känna något annat än gudomlighet – så spelar det ingen roll att du i själva verket flyter omkring i en tank. Argument som ”att det inte är på riktigt” är lätta att hålla fast vid när det bara gäller hypotetiska scenarion men de rasar samman så fort scenariona blir verklighet.
”Det … känns väldigt skönt”.
Diana tittade ned på sin tårtbit som hon stötvis tryckte sig igenom med skeden. Gabriel nickade och sa: ”Vi pratade precis om att det kommer bli tomt här utan dig. Du har ju varit här ända sedan vi båda började.”
”Jag måste gå”, sa Diana och reste sig. ”Vi ses.” Kvar lämnade hon en mosad tårtbit på sitt fat, en utskjuten stol. En del av mig ville springa efter henne – delen som förstod det alla andra i rummet förstod – men en annan del, som hade överhanden, övertygade mig om att hon omöjligt kunde känna samma sak och att det hur som helst var för sent, vilket var bekvämare än att ställa sig upp och komma ikapp henne medan alla riktade sina blickar mot mig och viskade. I slutändan var det nog feghet som fick mig att sitta kvar och låta mig intalas om att jag inte borde säga något – som vanligt. Nikolai tittade efter henne och tillbaka mot mig.
”Är du okej?” frågade han.
Absolut inte, tänkte jag, men om någon timme kommer allt vara okej, för alltid. Jag nickade till svar.
”Ju mer av samhället som blir automatiserat”, sa Yuliya bakom mig, ”desto mindre behöver vi ju jobba. Jag undrar bara var gränsen går, hur mycket lägre pensionsåldern kan krypa? Och hur lång tid kommer det dröja innan det blir någon sorts krav på att ha fått barn för att få träda in i Paradiset? För att inte lämna automatiserade spökcivilisationer efter oss. Jag fattar inte hur det inte kan vara ett krav redan nu.”
När jag hade ätit upp tårtan och reste mig gnisslade plast mot fikarummets golv. Sextio stolsben, samtliga i synkroniserad rörelse. Alla i rummet ställde sig upp med mig. De klappade händerna. Yuliya gav mig en kram.
Jag satte mig i bilen och tittade upp mot vårt kontor på tredje våningen. Sista gången. Sista gången jag sitter just här. Att ha ett utvecklande jobb hade aldrig varit viktigt för mig: samma jobb sedan jag var tjugotvå, och innan dess mitt första jobb som jag började på som sjutton. Det var inte det här livet som var det viktiga ändå – det var det jag hade fått lära mig sedan jag var ett barn, att det var livet efter detta som räknades, det vi skulle se fram emot.
Jag hade bitit ihop, sett till att pengarna skulle räcka så jag kunde pensionera mig vid trettio som det var tänkt. Och med allt det här försvann rädslan för döden. Ditt liv tog slut vid trettio, men inte på sättet folk kunde frukta hela sina liv utan på sättet folk skulle längta efter. Det här livet var bara ett limbo, ett väntrum till en högre värld. Väl där skulle det också ta slut en vacker dag. En vacker dag gör det förmodligen inte rättvisa. En perfekt dag, slutet på en perfekt existens och en död utan smärta, ångest och oro.
Sedan om jag faktiskt skulle träffa någon av dem igen … Jag är inte vidskeplig, så jag trodde inte riktigt på sådant. Om du kan uppleva vad du vill, så kommer du uppleva en perfekt tillvaro. Om du vill träffa de från ditt liv på jorden så kan du göra det, i alla fall uppleva att du gör det. Om det är det som faktiskt sker, att de kopplar samman er och det faktiskt är dem du träffar, går inte att säga säkert. Väl där trodde jag inte att det skulle spela någon roll att det inte var på riktigt. Det är hela poängen med att vara uppkopplad: upplevelsen, inte om det sker på riktigt eller inte.
Jag borde sagt till Diana hur jag känner. Jag borde inte lämna henne här, ensam … Sista gången … Sista gången jag behöver känna de här känslorna. Sista gången jag behöver känna ånger, sista gången jag behöver slitas mellan två val. Sista gången jag behöver gråta. Dörren till entrén slogs upp. Jag torkade snabbt ansiktet med underarmen och vinkade mot Nikolai som gick ut. Jag kan inte stanna kvar i en sån här tillvaro. Jag startade bilen, valde ”Pensionat” på menyn som sken upp framför mig. Bilen backade på parkeringen, svängde och körde mot utfarten.
Du uppskattar inte de vackra sommardagarna om det aldrig regnar – det var en seglivad myt, också motbevisad. Sedan Paradiset hade börjat användas storskaligt har inte någon kopplat ur sig, vilket vi har möjlighet att göra. Till skillnad från de kända tankeexperimenten, där man inte skulle känna till verkligheten, vet folk var de är någonstans, att de är uppkopplade till en simulerad värld. Omöjliga att skilja åt: Det enda som pekar på att det inte är på riktigt är minnet, vetskapen om det. Ändå väljer folk, i varje ögonblick, att inte koppla ur sig.
Bilen svängde vänster, ut på vägen och bort från mitt gamla liv. In under träden, spräckliga i gult och rött. Jag hade förberett allt kvällen innan, gjort i ordning överlämnandet av min lägenhet, bilen jag satt i, alla mina ägodelar, mitt liv. Kvällen innan när jag låg i min säng accepterade jag till slut vid tretiden att jag inte skulle kunna somna. Det kändes dumt att inte utnyttja tiden bättre än att ligga där och blunda med en hjärna som skenade iväg och tankeströmmar som inte gick att kontrollera. Jag hade gått upp igen och gjort i ordning allting, förberett det sista av ägandeöverlämningar så långt det gått. På så sätt skulle jag kunna åka direkt från jobbet och fixa det sista på vägen. Det krävde en sista bekräftelse innan det var fullbordat.
Jag klickade på skärmen och startade programmet för att signera transaktionerna. Det ringde i bilen. På skärmen tonade en bild av Diana upp under ”Inkommande Samtal”. Jag svalde och tittade på henne, på bilden där hon log med ögonen som tittade ut mot mig, mot någon, och såg ut att rymma en vänlighet, hur ögon nu kan göra det. Hennes blick drog i mig igen, fick mig att börja tveka, och jag tryckte snabbt på ”Avvisa”. Jag vågade inte, jag vågade inte ta risken att hon skulle övertala mig att vara kvar här. Det började ringa igen. Och jag lät det ringa. Tittade på ikonerna under hennes ansikte, det gröna ”Acceptera” och det röda ”Avvisa”. Utanför rusade husen förbi mig på varsin sida, trottoarerna ett lapptäcke av grått, gult, rött och brunt – asfalt och vissna löv. Framför mig kom en korsning. Spänningarna i mig sträckte sekunderna till minuter, det kändes som att jag stirrade på skärmen i en kvart. Vad jag än valde var det dömt att vara fel. Jag förde upp min hand och la pekfingret på ”Acceptera”.
”Du …” sa hon så fort hennes ansikte dök upp på skärmen. Bakom henne såg jag en vägg och en del av ett fönster, ett rum jag inte kände igen. ”Kan du komma hit? Snabbt, bara en timme. Jag behöver berätta något för dig … som jag … borde sagt för länge sen.”
”Jag … kan inte.”
”Snälla?”
Det kändes som att min kropp skulle brista. Att samma ord, under olika omständigheter, kan orsaka så motstående men lika överväldigande känslor. Under andra omständigheter fanns det ingenting jag hellre hade hört.
”Jag … önskar att du sagt något tidigare …” fick jag ur mig. ”Att jag överhuvudtaget vågat berätta för dig hur jag kände … Saker hade kunnat vara så annorlunda … Om du bara visste hur många nätter jag saknat dig och vridit och vänt på vad vi sagt till varandra och gjort … och på jobbet, hur mycket bättre jag mådde när jag fick vara med dig men också hur nervös jag brukade vara och hur jag lyckades få mig själv att tro att du inte kunde känna likadant för mig – allt blev så mycket tydligare, hur mycket jag tyckte om dig och hur du inte kände samma för mig. Jag vet inte vad som var värst egentligen …”
”Så kom hit, då?”
Jag vågade inte. Inte för att jag var rädd för att det inte skulle funka mellan oss, utan för att det faktiskt kunde funka.
Jag skakade på huvudet och vi satt tysta i några sekunder.
”Jag tänker inte vänta här längre …” sa hon till slut. ”Och om inte du är villig att vänta ens en natt till så förstår du hur jag känner. Ett år … Mer än ett helt jävla år kvar … Det är en evighet jämfört med att jag kan bli befriad nu, som du. Jag vet i alla fall vad som väntar mig … Kan du säga det samma? Det kan inte vara ett lätt val för dig heller … Du tror att detta kommer vara bättre för dig och att du kommer kunna koppla ur dig om du vill. Du vet inte för du har aldrig talat med någon som blivit urkopplad efter särskilt lång tid. Du tror. Det finns ju bara de här sällsynta fallen som blivit urkopplad av tekniska eller medicinska skäl efter något år. Och alla har berättat om hur fantastiskt det är, och att de inte vill något hellre än att återvända. Att de hellre tagit sina liv än att bli dömda att leva kvar här. Hur kan du ta det som bevis på hur fantastiskt det är och inte att de lider av den mest allvarliga abstinensen du hört talas om?”
Jag försökte säga något, öppnade munnen, men ord vägrade komma ut.
”Vad vet du om de som spenderat decennier där?” fortsatte hon. ”Decennier som för dem måste upplevts som livstider, århundraden. Kanske rent av millennier … Då ryms ditt tidigare liv i ett ögonblick, en blinkning … I ett hav av evighet … Valmöjligheten att koppla ur sig kanske på sätt och vis är en illusion efter att tillräckligt lång tid gått. Vad vet vi om det egentligen? Vad vet vi om vad som händer? Att alla de där minnena fyllda med sorg, smärta och ensamhet till slut inte framstår som verkliga längre. Att det bara var en mardröm, inget mer. Och om du till slut inte ens kommer ihåg dina mardrömmar, hur ska du då kunna reflektera över ditt tidigare liv? Jag …” Rösten skar sig, in i ett stumt stopp. Hon förde ned blicken, lät den vandra runt på skrivbordet mellan oss, stryka sig fram och tillbaka, lugnt, ta sin tid. Dova knackningar, regndroppar som föll mot hennes bord. Blicken började klättra upp mot kameran, mot skärmen, mot mig. ”Det räcker nu …” sa hon. ”Att leva är det svåraste jag behövt göra, och det räcker nu. Jag älskar dig, och jag hoppas vi möts igen.”
Länken bröts och skärmen tonade över till programmet som tog hand om transaktionerna.
Det var bäst så här. Om vi hade berättat för varandra tidigare hur vi kände hade jag kanske stannat kvar när jag väl fyllde trettio, och inte bara tills hon blev trettio, utan tills någon av oss dog. Ingen människa hade möjligtvis kunnat väga upp för alla de känslor som orsakar så mycket smärta och som jag oundvikligen skulle upplevt under de åren, men jag hade säkerligen blivit övertalad om att tycka annorlunda tillräckligt ofta för att inte koppla upp mig, för att stå ut, för att tycka att det var värt det. Det var inte värt det och jag visste det och tänkte inte låta någonting stoppa mig.
Jag öppnade ögonen och torkade bort tårarna för skannern. Sedan skrev jag in min PIN-kod. ”Transaktion utförd” kom upp på skärmen. Till vänster om mig sjönk solen sakta ned bakom träden på andra sidan ängen. Mitt öde var i princip förseglat.
—
Muren sträckte sig långt över mig, till en höjd på säkert tjugo meter. Grindarna gled isär åt varsitt håll och bilen körde vidare mot nästa avspärrning, in på det asfaltstäckta fältet. I horisonten glödde mörka skyskrapor av solnedgångens strålar. På skärmen sken information upp om vart jag skulle ta mig, till byggnad Y-5. Jag tryckte på ”Godkänn” för de nya direktiven som skickats till bilen och den fortsatte köra i samma riktning. Byggnaderna fortsatte att resa sig ju närmare jag kom. En grå ridå kröp upp nedanför dem och separerade oss från varandra. Till slut kunde jag urskilja nästa grind i den. Jag fick klartecken via skärmen på att allt det administrativa var i sin ordning. Lägenheten var inte längre min, heller inget annat av mina gamla ägodelar som jag aldrig skulle behöva igen. Bilen var i alla fall min i en timme till.
Framme vid nästa mur var det redan öppet för mig. Jag åkte igenom och in bland skyskraporna i betong, metall och mörkt glas som sköt upp runt om mig. De hade varsin infart som gick ned under dem. Bilen svängde höger, svängde vänster och åkte ned under en enorm byggnad med ”Y-5” skrivet i vit färg på betongen över infarten som ledde till det underjordiska garaget. När jag stigit ur stängde dörren sig och bilen körde iväg, upp för den lilla rampen framför sig och ut. Jag gick in i hissen och valde trettionde våningen. Bara några minuter till, bara några minuter till … Ute på asfaltsfältet hade jag kunnat distrahera mig själv med att blicka mot horisonten, se hur byggnaderna och muren vuxit och detaljerna på dem framträtt. Här fanns inget som kunde distrahera mig förutom siffran på väggen som ökade för varje våning jag for förbi. Jag stirrade på den och sköt undan alla tankar som gjorde mig ängslig över vad som väntade mig och sentimental över vad som låg bakom mig: Diana, min barndom, vänner som hade lämnat mig och som jag precis lämnat, mina föräldrar. Jag kanske kommer få träffa dem igen, alla som jag har saknat. Alldeles strax, om bara några minuter … om bara några minuter.
Hissen stannade och gav ifrån sig ett lågt pip, dörrarna öppnade sig och en kvinna med mörkt hår uppsatt i en bulle stod på andra sidan. Hennes kläder var vita och påminde om en avskalad kostym utan de vikta slagen, knäppt från midjan upp till nyckelbenen.
”Hej”, sa hon.
Jag hann knappt hälsa tillbaka innan hon riktade en platta stor som en handflata mot mig och lät den lysa turkost ljus i mitt ansikte. Genom skenet syntes mörkgråa block med något som bröt av i mitten på dem. Jag antog att det var behållarna. Ljuset försvann, och jag såg att jag hade rätt. På andra sidan av en av skärmarna, det som bröt av mot det gråa, svävade en naken man i den stora tuben med något som liknade en hjälm över huvudet. Han såg ut att vara upp mot femtio år, och på varsin sida stod fler tuber med människor i sig. Kvinnan i vitt vände plattan mot sig, tittade på vad som nu visades på skärmen, nickade och kollade upp mot mig.
”Lite ordning och reda får vi allt ha”, sa hon och log. ”Kom med här.” Hon vände sig om och gick ned för korridoren till höger som bildades av tuberna som sträckte sig upp från golvet. Det kändes underligt att gå igenom en korridor omgiven av nakna svävande människor; jag var glad att de blundade. Vi passerade olika typer av självgående maskiner som åkte fram på hjul eller gick på två eller fyra ben, och jag funderade på om de var där som en säkerhetsåtgärd mot inkräktare eller för att se till att förvaringen av människorna var i bra skick. Efter den fyrtionde tuben slutade jag räkna.
Plötsligt stannade hon, svepte med handen framför sig och trappsteg gled ut ur väggen till höger om oss.
”Här är det”, sa hon. ”Du lämnar kläderna där uppe i luckan. Vet du hur resten går till?”
”Ja, tack.”
Hon nickade och gick tillbaka mot hissen.
Jag gick upp för trappan med knän som skälvde under mig, förbi den öppna luckan i golvet som blottade tankvätskan, och fram till hålet i väggen. Händerna var kalla och darrade medan jag drog av mig tröjan, sköt av skorna och tog av mig resten av kläderna och la in dem i det becksvarta hålet och hörde dem falla. Och falla. Jag satte mig i öppningen i golvet, gungade med fötterna i den kroppstempererade vätskan så de skapade vågor, slöt ögonen och väntade i några sekunder. Pulsen vägrade lugna sig. Jag gled ned med resten av kroppen, omfamnades av vätskan och slog upp mina ögon. Framför mig hängde samma sorts gråa hjälm som de jag sett på människorna i de andra tuberna. Den var genomskinlig och fylld med kretsar och fäst i en tunn lina. Bakom den, på andra sidan glaset, låg korridoren jag precis gått i. Jag tog ett djupt andetag och kände den lena vätskan strömma in, den beska smaken, att lungorna fylldes och hur det ilade och kittlades i dem, att jag inte kunde hålla emot hostan och kväljningarna, hur adrenalin sköts ut i kroppen och fick mig att kämpa för att inte drunkna – men jag drunknade inte. Jag andades in igen och spände mig för att inte hosta tills lungorna vande sig. Att flyta i vätskan kändes som jag tror att det kan kännas för astronauter på rymdfärjor, om inte ännu mindre: ingen gravitation, ingen känsla av att det var något alls som omgav mig.
Jag drog ned den kretsfyllda hjälmen och kopplade fast den under min haka. Under några sekunder hängde jag där. Viktlös. Flytandes utan att röra någon del av tuben.
Allt blev vitt.
© 2018 Victor Nilsson All rights reserved