En novell – Klicka här för att läsa den som PDF.
”Något strul med utrustningen” sa Daniel till mig och kollade på klockan, ”men vi behöver inte vänta så länge till.” Vi var tysta i några sekunder. ”Har du tänkt på det”, fortsatte han, ”hur dyra fängelsestraff är? De är extremt dyra … är det verkligen rätt att den dömde orsakar ännu mer skada på samhället på det sättet …? Och dödsstraff uppfattas av många som att brottslingen ’kommer undan’, vissa av dem välkomnar till och med döden. Och klassisk tortyr är … Hallå? Lyssnar du ens?”
Jag tittade ned i golvet, oförmögen att möta hans blick.
”Okej då”, sa han, ”jag försökte i alla fall, men för min del kan vi kolla på medan de blir klara om du inte känner för att snacka. Följ med här.”
Han öppnade dörren och vi gick nedför korridoren till ett stort fönster. På andra sidan, i ett vitt rum, satt en man i fyrtioårsåldern fastspänd i en rullstol med elektroder fästa mot sina tinningar. Två vakter stod vid var sin sida av honom, och bakom honom satt en kvinna vid en dator.
”Det är inte varje dag som vi framkallar psykoser så här tätt in på varandra”, sa Daniel. ”I grunden skiljer det sig egentligen inte så mycket från vanlig psykisk tortyr, förutom att vi tar det tillräckligt långt för att orsaka permanent psykisk skada, vilket kräver en högre grad av finess, men … Ah … Det här kommer vara klart på några sekunder.”
Kvinnan på andra sidan glaset sa något till mannen i stolen, men det gick inte att höra vad. Han skakade på huvudet. Hon tryckte på en knapp på datorn och mannen i stolen tog spjärn mot golvet med stängda ögon. Jag höll andan utan att tänka mig för. Kvinnan tittade på mannen i stolen och tillbaka på skärmen. Han öppnade ögonen och började skrika och slita med sina armar och ben. Vakterna kopplade bort elektroderna och hakade loss rullstolen från golvet och körde ut honom från rummet.
”Det brukar inte krävas mer, men vi gör det alltid minst en gång till, för att vara på den säkra sidan. Om du bara visste hur mycket arbete som lagts ned på de där sekunderna, för att få det rätt. Självklart inte i närheten så dyrt som livstids fängelse. Mycket data är återanvänt, men skapandet av dem från första börj…” Kvinnan på andra sidan glaset vinkade mot Daniel. ”Vad bra! Kom.” Han öppnade nästa dörr men jag stod fastfrusen. Vakterna bakom mig tog tag i mina armar. Kedjan mellan handlederna och vristerna såg till att jag inte kunde göra mycket för att kämpa emot. De tryckte mig genom dörren och ned i en rullstol som den på andra sidan glaset. ”Sitt!”
Vakterna kopplade fast mig i stolen, fäste en elektrod på mitt bröst innanför tröjan och körde mig vidare in i nästa rum. De kopplade fast rullstolen i golvet och jag såg ut i korridoren jag precis stått i, genom glaset där jag satt och stirrade tillbaka på mig själv fastspänd i en stol. Två händer fäste något vid mina tinningar.
”Det här är alldeles strax klart, ge mig en minut bara … Helvete, var är … Jag är strax tillbaka”, sa han och försvann ut ur rummet.
En av vakterna hukade sig vid mig och viskade: ”Det är ingen fara. Men när det är över, när jag hostar för andra gången, så måste du börja skrika som om du blivit fullständigt galen, okej?”
”Va… Varf…”
”Det spelar ingen roll just nu. Vi har fått pengarna. Fattar du vad du måste göra?”
” … Ja.”
”Bra. Och kom ihåg att blunda och spänna dig när du hör klicket bakom dig. Jag knäpper mina händer samtidigt ifall du missar det.”
”Några sista ord?” ropade Daniel bakom mig. Fotsteg kom närmare. ”Nähä? Då kör vi.” Ett klick kom från samma riktning. Jag slöt ögonen och spände kroppen som en båge mot stolen.
En hostning ekade genom rummet.
Och en till.
Jag öppnade ögonen och skrek och ryckte.
”Bra, bra”, sa Daniel. ”Kör ut honom.”
Vakterna kopplade loss sladdarna från mitt huvud och körde ut mig ur rummet, nedför en korridor och in i en cell som stank piss. Jag fortsatte att skrika.
”Var beredd”, sa en av dem, lutad nära mitt öra. ”Vi kommer få ut dig härifrån. Behöver du gå på toa? Det kommer dröja ett par timmar.”
Jag skakade på huvudet. De vecklade ut stolen så den blev en brits och låste efter sig. Jag stirrade på taket. Undrar hur många som har pissat ned den här stolen …
Dörren öppnades. Ljus föll in och klöv mörkret. Jag måste ha sovit. Samma vakter som tidigare kom in och kopplade loss mig. ”Tyst”, sa en av dem. ”Lägg dig på båren.”
De spände fast mig över benen, armarna och bålen samt la en duk över mig, körde ut mig i korridoren. Ljuset från taklamporna pulserade igenom tyget som täckte ansiktet medan de körde mig längre och längre från cellen. Ljud från dörrar som öppnades, båren skakade. Frisk luft. Brummande bilar. Båren gungade av och an – jag blev lyft. Dörrar stängdes bakom mig. Är jag i en bil, skåpbil, ambulans? Motorn startade.
”Vi är snart framme, oroa dig inte.” Jag kände igen rösten, det var en av vakterna.
Vi stannade och de lyfte ut mig, förflyttade mig.
”Lycka till”, sa samma röst. Dörrar stängdes, en motor startade. Duken över ansiktet drogs bort.
”Så där”, sa en kvinna som stod böjd över mig i skåpbilen. Hon knäppte loss spännena som höll mig mot båren och pekade mot en väska i hörnet. ”Det ligger nya kläder i väskan. Byt. Vi är på flygplatsen om en kvart.”
”Varf…”
”För att vi får jävligt bra betalt.”
”Ve…”
”Tyst, och byt om. Vi måste sminka dig också. Eller vill du stanna kvar?”
I väskan låg läderskor, en skjorta, kostym och blond peruk. Jag bytte om och satte på mig peruken. Håret föll ned till mina axlar.
”Vänta”, sa hon och justerade den. ”Så där. Sätt dig på båren.” Hon tog upp en sminkdosa och målade mitt ansikte. ”Sätt in de här linserna och sätt dig i framsätet när du är klar.”
I förarsätet satt en man i fyrtioårsåldern. ”Strax framme”, sa han. ”Kolla att passet ligger i väskan, den vid dina fötter. Det vänstra ytterfacket.” Passet tillhörde en blond man som jag aldrig sett, vars namn jag inte kände igen. Jag fällde ned solskyddet och på andra sidan av spegeln satt han, Lucas Mort. ”I andra fickan har du biljetterna.”
Vi stannade precis utanför flygplatsens entré.
”Lycka till”, sa kvinnan. ”När du är vid gaten, vänta vid godisautomaten på en brunett. Kommer hon inte så måste du gå på ändå.”
Jag stod vid gate 18B, vid godisautomaten, och väntade på brunetten och planet som skulle ta mig till Argentina.
”Hej”, sa en brunett med en röst som Idas. ”Det är jag.” Det var Ida. Hon gav mig en kram och viskade: ”Jag kände knappt igen dig, Lucas. Jag heter Iris Olsen.”
”Va…”
”Inte nu. Sen, när vi är framme. Då måste vi prata, om varför det här hände dig. Du har en del som du måste berätta för mig.”
På skärmen bredvid oss ändrades texten till ”BOARDING”.
”Kom”, sa hon och kysste mig.
Händerna började darra när det bara var fem före oss i kön. Det här kommer inte gå. Det här kommer inte gå.
”Slappna av”, viskade Ida.
Jag räckte över biljett och pass till kvinnan bakom disken. Hon skannade in dem och frågade: ”Hur är det med dig?”
”Det är lite jobbigt”, svarade Ida och kramade min arm. ”Det är alltid så här när vi flyger, men han kämpar på och klarar det alltid.”
Jag vågade inte röra mig när jag väl satt i sätet. De kommer inte låta oss lyfta. De har redan märkt att jag är borta. De har lyckats spåra oss.
Skärmarna visade instruktioner för vad som skulle göras vid nödlandning. Kaptenen pratade men jag kunde inte höra mer än enstaka ord. Jag svettades, blundade. Ett pip. Surret från motorer. Jag rörde mig långsamt bak i sätet. Landningsbanan rusade förbi utanför. Snabbare, snabbare, tills det ryckte till och allt utanför krympte och krympte.
Vi landade i Buenos Aires och gick raka vägen ut till taxibilarna som väntade. Värmen och fukten gjorde luften tung att andas. Ida pratade med en av chaufförerna. ”Kom”, sa hon till mig. ”De har fixat boende till oss.”
”Vilka?” frågade jag.
”Jag berättar strax.”
Han körde oss till en stor parkering några mil från flygplatsen. Ida tittade efter taxin tills den försvunnit utom synhåll. ”Kom”, sa hon och gick in bland bilarna. ”Vi är inte framme än.” Hon öppnade en blå gammal bil. Jag satte mig i passagerarsätet.
”De”, sa jag, ”du sa ’de’ förut. Det är alltså inte du som har fixat det här?” frågade jag. ”Som fick ut mig?”
”Nej, det är dina föräldrar. Jag har varit med och planerat lite, men mest fått instruktioner. Jag visste inte att de var så rika. Eller hade såna kontakter.”
”Inte jag heller.”
Vi kom fram till en tvåplansvilla, efter att ha kört i två timmar. Vi tog in våra väskor och jag följde Ida upp för trappan, in i sovrummet och la vår packning nedanför sängen.
”Det är nog bäst att vi sätter oss …” sa hon. ”Är du hungrig? Det ska finnas mat i köket.” Hon kom tillbaka till sängen med mackor. ”Jag har pratat med dem, väldigt mycket. Dina föräldrar. Det var din chef som gjorde det här mot dig. Din chefs chefs … skit samma, högt upp. Michel Dermain, säger det dig något?”
”Aldrig hört.”
”Du måste vara ärlig mot mig”, sa hon. ”Jag vet att Teracet inte är ett vanligt läkemedelsföretag, utan att de också arbetar med genmanipulering och kloning av människor. Och det är därför de satte dit dig, såg till att du fick stolen. De måste se till att du inte snackar, att du inte kan snacka eller tas på allvar, att du inte läcker. Därför måste du berätta allt för mig, så att dina föräldrar får reda på det, och deras advokater, så de kan avslöja Teracet, att de fick dig dömd. Du, hallå?”
”Vad … Vad snackar du om?” frågade jag.
”Jag förstår att du är rädd, men snälla, du måste berätta. Vad kan de göra mot dig som är värre än det här?”
”Jag … vet inte vad du pratar om.”
”Det kommer att förstöra dig om du inte berättar. Vi kan inte gömma oss hur länge som helst, och det står eller faller med det här. Du måste berätta, vad du egentligen jobbat med, snälla.”
Jag satt tyst och stirrade på henne.
Hon kröp upp i sängen. Vi la oss ned och jag kramade henne så hårt jag kunde. ”Jag har saknat dig så fruktansvärt mycket” sa jag. ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen.”
Efter någon minut började hon gråta och sa: ”Jag klarar inte att du försvinner ifrån mig igen. De gjorde inte det här mot dig för ingenting. Du vet något.”
”Jag försöker … men jag kan inte komma på vad det skulle vara.”
”Det är konstigt om du inte är rädd, jag förstår att du är det, men du kommer inte klara dig genom att inte berätta.” Hon såg mig i ögonen, tårar nedför kinderna. ”Vet du verkligen inte vad jag pratar om?”
Jag skakade på huvudet. ”Inte … vad jag vet, men kanske saker som jag inte tror är av betydelse. Var min chef har rest, eller sagt att han har rest?”
”Lovar du? Jag har riskerat mitt liv för det här.”
”Ja … tyvärr … förlåt …”
Hon suckade djupt och ställde sig upp, gick planlöst runt i rummet. ”Helvete …” muttrade hon och torkade bort tårarna.
”Du … Vi tar oss till ett land där de inte kan gripa oss. Vi ka…”
”Tyst … Det … Jävla … Du fattar inte … Du …” sa hon och stannade. ”Du är fan helt värdelös. Hör du det?”
”Va…”
”Hur länge har du jobbat där, fjorton år? Och vad då, du har inte kommit längre upp än det här? Du skulle lika gärna kunna kopiera papper åt folk och dela ut kaffe … Fattar du hur många års arbete som har lagts på detta, hur många år som jag behövt låtsas älska dig för att kunna få ut den här infon – och du vet inte ett skit? Driver du med mig?”
Jag kunde inte ge ifrån mig ett ljud.
”Fast det borde kanske varit en varningsklocka …” fortsatte hon. ”Att du faktiskt verkade tro att jag älskade dig, under alla dessa år. Ibland undrade jag hur du inte kunde fatta, eller om du också bara låtsades … Men du verkar för korkad och naiv för det. Hur fan skulle jag kunna älska någon som du, hur fan skulle någon kunna göra det? Dina föräldrar har inte lyft ett finger för att hjälpa dig, och om jag ska vara ärlig så verkade de knappt bry sig att du blev dömd till att få din hjärna grillad.”
Jag ställde mig upp, sträckte ut handen mot henne. Det kändes som om jag balanserade på en lina. Benen darrade.
Hon slog undan handen. ”Rör mig inte för helvete! Det finns ingen poäng att springa. Rummet är avlyssnat och videoövervakat, de är på väg för att hämta dig. Hoppas de förstör din hjärna på riktigt den här gången, din jävla fitta.” Ida loskade mig i ansiktet och gick mot dörren. Hon stannade vid den, väntade några sekunder. ”Nej, vet du vad. Jag vill få ut något av det här. Kom inte in!” ropade hon mot taket. ”Vänta utanför tills jag ger klartecken. Sätt dig på sängen”, sa hon och riktade en pistol mot mig. ”Sätt dig!” Hon kastade ett par handklovar på mig. ”Lås fast dem, bakom dig, genom sänggaveln.”
Jag stirrade på handklovarna.
”Gör det!” skrek hon och sänkte pistolen mot mitt skrev. ”Annars skjuter jag kuken av dig!” Jag låste fast mig och Ida började skratta. ”Så jävla lätt. Tror inte ens du hade varit så där snabb om jag riktade den mot din skalle. Va?” Hon slog pistolen över mitt öga. Allt blev grumligt. ”Om du bara visste hur länge jag har velat göra det där.” Hon sköt mig i knät.
Jag skrek och sprattlade. ”Helvete …! Helvete …! Vad fan …!”
”Eller det där! För alla gånger vi knullat. Fy fan.” Hon sköt mig i andra knät. Jag fick tunnelseende. Benen skakade. Jag kunde inte hålla dem stilla. Knäna var våta av blod. Det rann ner över vaderna. ”Gå ingenstans”, sa hon blinkade mot mig. Hon gick ut i köket och hämtade en kniv. ”Det här, det här gör det nästan värt att jag inte fick ut någon info från dig.” Hon puttade undan nattduksbordet och försökte få tag i min hand. Hon böjde bak pekfingret så långt att jag trodde att hon skulle bryta det. Knivspetsen tryckte mot huden under nageln. ”Men har du någon info, om du har ljugit för mig, så har jag så klart inget val än att lämna över dig. Det hade du väl inte velat?” Kniven grävde sig in under nageln.
”Nej! Nej! Snälla! Vänta! Jag vet va…! Vänta!”
Kniven stannade. ”Nå? Har du något att berätta?”
”Vi har klonat par, sett till att deras barn är kloner av dem själva, men förbättrade, intelligentare … och … så att det inte är lika benägna för vissa sjukdo…”
Hon började skratta. ”Du har verkligen ingen aning om vad det här handlar om.” Kniven karvade sig längre in. ”Då spelar det ingen roll om du skickas tillbaka eller om jag dödar dig i det här rummet – det är nog bättre att bara göra det här. Färre frågor.”
Bladet skrapade mot fingrets ben, jag skrek och ryckte och brottades med hennes händer för att få pekfingret fri, slog huvudet i hennes och försökte bita henne.
”Skit samma, detta tar för lång tid.” Hon tog upp en tändare och gick till gardinerna. Ett skrapande ljud kom från henne. Hon gick till nästa gardin och gav ifrån sig samma skrapande ljud. Den första brann. ”Så där”, sa hon och satte sig på sängkanten. ”Jag måste dra nu, men de ser till så att du inte kommer ut härifrån levande.” Hon tittade på pistolen. ”Jag … skulle kunna göra dig en sista tjänst. Du har ändå alltid varit snäll mot mig.” Hon satte den kalla, hårda pistolmynningen mot min panna. ”Vill du att jag ska skjuta dig eller vill du brinna upp?” Gardinerna var flammor som slickade taket. ”Hallå, jag måste dra, jag tänker komma härifrån levande.”
Jag nickade.
”Va? Vad betyder det?”
”Ja!”
”Ja, vad då?”
”Skjut mig!” skrek jag.
Klick.
Mina ögon slöt sig i samma ögonblick. Gardinerna sprakade. Ida skrattade. ”Måste dra!” Det sista jag såg av henne var när hon stängde dörren.
Flammorna krälade sig över golv och tak, närmare och närmare sängen. Rök fyllde rummet och mina lungor. Värmen brände ansiktet och halsen sved.
”Hjälp! Hjälp! Hjä…” Jag började hosta, fick svårt att andas.
Elden klättrade upp över sängens fotände, rullade mot mina fötter. Jag kunde inte hålla mina ögon öppna längre, de sved av all rök och värme. Jag försökte låta bli att hosta, hålla kvar det sista syret jag hade i mig. Allt sprakade. Trä brast och brakade. Jag började bli dåsig men eld grep tag om mina fötter och fick liv i mig. Jag kände inte om de var varma eller kalla, bara att det gjorde ondare än någon smärta jag hade känt.
Rummet blev knäpptyst och kallt. Jag tog ett djupt andetag och öppnade ögonen.
”Hjälp! Hjälp! Hjälp!”
Jag var i ett vitt rum med två män framför mig och ett fönster bakom dem. Jag skrek och slet men armarna och benen vägrade röra sig.
”Bra, bra”, sa någon bakom mig. ”Kör ut honom.” Männen hakade loss stolen jag satt i från golvet och körde den mot en dörr. ”Vi kommer upprepa det där många, många gånger till”, fortsatte rösten bakom mig medan de körde in mig i en cell och hakade fast mig. Daniel ställde sig nära och spände ögonen i mig. ”För du tror väl inte att du är vaken än? Så länge vi har de tidskrävande sakerna fixade, röster och utseende av närstående till dig, info om dig, så kan vi använda färdiga scenarion från vår databas och anpassa dem efter dig utan något extra arbete. Och när du väl är vaken på riktigt så kan vi koppla upp dig igen någon gång ibland. Eller så får vi dig bara att tro att du var vaken, i flera veckor, och att vi kopplade upp dig igen. Börjar du förstå charmen med den här typen av straff? Har du suttit i stolen vet du aldrig igen om du är vaken. Hela den här predikan är färdigskriven, det är bara att välja vems röst den ska levereras med, egentligen står jag snett bakom dig och väntar på att din hjärna ska bli färdiggrillad.” Han gick ut från cellen. ”Ses snart!”
”Det är ingen fara”, sa den ena vakten. ”Du är vaken. Förlåt, förlåt, förlåt … vi trodde att vi lyckats koppla runt systemet. Det var inte meningen att du skulle behöva uppleva någon sån där jävelskap. Förlåt. Vi ska få ut dig, ikväll, innan de hinner göra något mer mot dig. Vi kommer när det blivit mörkt.”
© 2020 Victor Nilsson All rights reserved